En man blir ledsagad av en kvinna i gatumiljö.

Hur politik buteljeras till juridik, eller i vart fall till bevismedel för att personer med minst grav synnedsättning ska anses ingå i LSS personkrets 3

Historiskt har svenska utredningar alltid visat att blindhet medför betydande svårigheter i människans dagliga livsföring och därmed ett omfattande behov av stöd eller service.

Som jag även skrivit i ett tidigare inlägg med utdrag från propositionen till den nuvarande LSS-lagen, är det inte lätt- och det är definitivt tålamodsprövande att ta sig igenom hela utredningar på jakt efter argument om rätten till ledsagarservice enligt LSS-lagen för personer med synnedsättning. Därför har jag nu valt att göra ett väldigt långt inlägg med utdrag från olika delar av utredningen av handikappersättningen där politikerna till slut tog sitt förnuft till fånga och bidrog med allmängiltiga argument om storleken på de behov som blinda och gravt synskadade möter i sin vardag.

Innehåll

Efter några ytterligare kommentarer om utdragen från utredningarna nedan följer utdrag ur Socialförsäkringsutskottets betänkande 2017/18:SfU23, Reformerade stöd till personer med funktionsnedsättning; sammanfattning, motionerna (som bifölls i riksdagen) och utskottets ställningstagande. Därefter följer utdrag ur Departementsserien nr 2015:58 som ger en historisk tillbakablick över motiven till varför handikappersättningen infördes från början, för blinda. Eftersom propositionen som följde på Ds:n varken innehåller den historiska återblicken eller några argument i sak till varför ”särregleringen av blinda och gravt hörselskadade” ska tas bort, är den inte värd särskilt mycket.

Den intresserade hittar publikationerna via dessa länkar;

 

Om utredningarnas värde som bevisning och krav på ett fastställt klassiskt beviskrav i dessa förvaltningsmål

Enligt min mening är den historiska återblicken i Ds 2015:58 värdefull, framförallt när personkretsen för handikappersättningen breddas med motiveringar om andra svåra funktionsnedsättningar. De mått som specificeras för att kunna få handikappersättning på grund av funktionsnedsättningar, det vill säga förutom blindhet, visar att blindhet, då, ansågs medföra behov av stöd i den dagliga livsföringen av en annan person med mellan fyra till sex timmar.

Detta tillsammans med politikernas behovsmotiveringar som bifölls i Sveriges riksdag sommaren 2017, är enligt min mening det som ska anses gälla för att bedöma behoven för blinda och gravt synskadade personer i alla sammanhang när lagar med behovsprövning ska tillämpas. De som menar att personer med minst grav synnedsättning inte ingår i LSS personkrets 3, har inga vetenskapliga underlag för åsikten att en så pass allvarlig synnedsättning inte längre medför betydande svårigheter i vardagen och därmed ett omfattande behov av stöd eller service. Det kan inte få fortsätta vara så att bara den som orkar debattera med sin kommun genom media eller räknar upp tillräckligt många pinsamma eller ömkande (dock sanna) vardagsbehov anses tillhöra personkrets 3 och därmed också får ledsagning.

Därför måste bevisvärderingen I dessa förvaltningsmål professionaliseras eller kanske rättare sagt rättssäkras. Hur det ser ut med rättssäkerheten i mål som främst handlar om personkretstillhörigheten för personer med minst grav synnedsättning, framgår bland annat av ett tidigare blogginlägg med redovisning av examensarbetet Ledsagarservice - Särskilt om gravt synskadades rätt. I anslutning till sin rättsfallsanalys av 11 kammarrättsdomar uttalar författaren bland annat att läkarintyg inte tillmäts någon betydelse och att det inte heller framgår varför intygen inte tillmäts betydelse för behovsprövningen. Bevisvärderingen i dessa mål måste därför enligt min mening styras mot att värdera riktigheten av olika påståenden. Ett precist beviskrav måste fastställas så att den sökande vet om bevisningen måste räcka till för att; göra det övervägande sannolikt, för att visa sannolika skäl eller kanske för att styrka att den sökande tillhör personkrets 3. Att kasta upp alla den sökandes- och kommunens argument i luften som bollar och sedan avgöra målet med den vanliga ”sammantagna bedömningen” duger inte som bevisvärdering, det är otidsenligt! Otidsenligt är träffande eftersom detta användes som huvudsakligt argument när regeringen ville plocka bort schablonen för blinda och gravt hörselskadade i handikappersättningen (se bland annat prop. 2017/18:190 s. 63), vilket oppositionen dock satte moraliskt ”P” för.

Vid utformningen av domskälen i dessa mål måste domarna (inräknat nämndemän) också börja redovisa när den sökande har uppnått sitt beviskrav och när bevisbördan därmed istället flyttas över på kommunen på ett transparent sett. Kraven på rättssäkerhet innebär att den sökande måste få kännedom om detta för att kunna precisera sitt överklagande och därmed för att kunna tillvarata sin rätt. Det är nämligen först när bevisbördan går över från den enskilde till kommunen, som kommunen får övergå från att endast kontrollera den sökandes uppgifter, till att faktiskt ställa frågor och göra undersökningar i syfte att motbevisa den sökandes rätt till insatser i LSS personkrets 3.

Mer i ämnet kommer förhoppningsvis inom kort på hemsidan när jag redovisar det stöd som finns att hämta från bland annat den nya avhandlingen Utredningsskyldighet, bevisbörda och beviskrav i förvaltningsmål samt boken Processramen i förvaltningsmål.

Trevlig fortsatt läsning, god jul och ett riktigt gott nytt år!

 

Socialförsäkringsutskottets betänkande 2017/18:SfU23 - Reformerade stöd till personer med funktionsnedsättning

Sammanfattning

Utskottet föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i socialförsäkringsbalken, med vissa ändringar. Regeringen föreslår att det ska införas två nya socialförsäkringsförmåner – omvårdnadsbidrag till föräldrar med barn med funktionsnedsättning och merkostnadsersättning till barn och vuxna med funktionsnedsättning. Merkostnadsersättningen ska ersätta kostna­der till följd av funktionsnedsättningen. De nuvarande förmånerna vårdbidrag och handikappersättning avskaffas därmed. Utskottet föreslår också att riksdagen antar regeringens förslag till följdändringar i sex andra lagar. Med anledning av yrkanden i följdmotioner föreslår utskottet en ändring i regering­ens förslag på så sätt att blinda och gravt hörselskadade ska ha rätt till mer­kostnadsersättning på en viss nivå. Därmed tillstyrker utskottet motionerna 2017/18:4088 (M, L, C, KD) och 2017/18:4127 (SD) och avstyrker övriga motioner.

Redogörelse för ärendet

I detta betänkande behandlar utskottet proposition 2017/18:190 Refor­merade stöd till personer med funktionsnedsättning och fyra motioner som väckts med anledning av propositionen.

Propositionen

\...\

Enligt regeringen brister bestämmelserna om handikappersättning och vårdbidrag i flera avseenden. Regeringen anför att regelverkets utformning inte är tillräckligt förutsägbar och transparent samt är anmärkningsvärt otyd­lig i flera delar, vilket bl.a. bedöms bero på sammanvägningen som ska göras av hjälpbehov och merkostnader. Det finns även ett behov av att reformera förmånerna eftersom betydande förändringar i utformningen av olika sam­hällsstöd inom området och i funktionshinderspolitiken har gjorts sedan de två förmånerna infördes. Regeringen vill därför förändra regelverken när det gäller inriktning och syften samt ge dem en utformning som bättre överens­stämmer med de förhållanden som gäller i dag och i framtiden. Förslaget inne­bär att det införs två nya förmåner för personer med funktionsnedsättning – omvårdnadsbidrag och merkostnadsersättning – samt att förmånerna handikapp­ersättning och vårdbidrag avskaffas. Som skäl för förslagen anför regeringen att en renodling av förmånerna behöver göras för att öka förutsättningarna för förutsägbarhet och rättssäkerhet i regelverk och tillämpning. Bedömningarna bedöms bli tydligare och utfallet av prövningen mer förutsägbart och lättare att följa upp.

\...\

En ny förmån – merkostnadsersättning

\...\

Regeringen föreslår att en ny förmån – merkostnadsersättning – ska kunna läm­nas till en person som före 65 års ålder har fått sin funktionsförmåga ned­satt, om det kan antas att nedsättningen kommer att bestå under minst ett år. Ersätt­ning ska lämnas för den försäkrades merkostnader till följd av nedsätt­ningen.

Med merkostnader ska enligt förslaget avses skäliga kostnader som uppkom­mer på grund av en persons funktionsnedsättning och som går utöver de kost­nader som är normala för personer utan funktionsnedsättning i motsvarande ålder. Vid bedömningen av rätten till merkostnadsersättning ska det bortses från merkostnader för behov som tillgodoses genom annat samhällsstöd.

Syftet med regeringens förslag till ny förmån är att ersätta merkostnader som kan uppkomma till följd av en funktionsnedsättning. Exempelvis kan behov av ersättning för kostnader för hjälp i den dagliga livsföringen, hälsa, vård, kost och resor ersättas. Ersättning ska dock inte ges för eventuella hjälp­behov som den enskilde inte har haft någon kostnad för. Det är den ekono­miska aspekten av att ha en funktionsnedsättning som ska kompenseras. Regering­en anför att målsättningen bl.a. är att underlätta för personer med funktionsnedsättning att delta i arbetslivet och i det övriga samhällslivet.

\...\

Den nuvarande särregleringen inom handikappersättningen för blinda och gravt hörselskadade stämmer enligt regeringen inte överens med dagens funktions­hinderspolitik. Regeringen anser att rätten till ersättning inte bör grundas på särskilda diagnoser utan i stället fastställas med utgångspunkt i de konsekvenser som en funktionsnedsättning medför, och det efter en individuell bedömning. Det är merkostnaden som beror på funktionsnedsättningen som ska ligga till grund för ersättningen och en bedömning av hur behovet ser ut i det enskilda fallet. Det är vidare en grundläggande princip att personer som har behov av ersättning från våra gemensamt finansierade socialförsäkringar behandlas lika. Regeringen föreslår därför inga särskilda regler för dessa grup­per.

Motionerna

Johan Forssell m.fl. (M, C, L, KD) begär i kommittémotion 2017/18:4088 att riksdagen avslår regeringens förslag i den del det avser att de sär­skilda bestämmelserna om ersättning till blinda och gravt hörselskadade i 50 kap. socialförsäkringsbalken ska upphöra. Motionärerna anför att individuella bedöm­ningar av merkostnader för blinda och gravt hörselskadade skapar en onödig byråkratisering av stödet, samtidigt som det riskerar att innebära försämringar för dessa grupper. Blinda eller gravt hörselskadade ska inte behöva styrka sina omkostnader då dessa funktionsnedsättningar i hög grad generellt medför lik­nande behov för alla som drabbas av dem. Dagens regler för blinda och gravt hörselskadade bör därför behållas men införlivas i regeringens förslag till ny merkostnadsersättning. Bestämmelserna bör dock modifieras så att nivåerna överensstämmer med regeringens förslag om nya nivåer för merkostnadser­sättningen. Beslut om merkostnadsersättning till dessa grupper ska därmed alltid vara på nivån 70 respektive 40 procent av prisbasbeloppet i ersättning i stället för 69 respektive 36 procent, som gäller i dag för handikappersätt­ningen.

I kommittémotion 2017/18:4127 av Julia Kronlid m.fl. (SD) yrkande 2 begärs att riksdagen avslår propositionen i den del den avser att de särskilda bestämmelserna om ersättning till blinda och gravt hörselskadade i 50 kap. socialförsäkringsbalken ska upphöra. Motionärerna anför att förslaget att ta bort schablonen för blinda och gravt hörselskadade innebär en orimlig redovisningsbörda för den sökande och risk för ett orättvist utfall. I yrkandena1 och 3–5 begärs tillkännagivanden om dels att reglerna om merkostnads­ersättning för vuxna inte ska införas, dels att regeringen ska återkomma med förslag på reformerat stöd till vuxna med funktionsnedsättning i sam­band med att LSS-utredningen är klar, dels att regeringen ska utreda och kartlägga mer noggrant vad ett reformerat stöd får för konsekvenser för de personer som i dag har handikappersättning, och dels att regeringen ska återkomma med förslag som även inkluderar stöd till hjälpbehov för vuxna. Motionärerna anser att konsekven­serna av förslaget att ta bort ersättning för rena hjälpbehov är alltför osäkra. Risken är bl.a. att trycket på andra samhällsstöd kommer att öka och att stödin­satser uteblir, t.ex. för personer med psykiska funktionsnedsättningar. Det är också svårt att fullt ut bedöma konsekvenserna av regeringens förslag om mer­kostnadsersättning för vuxna innan LSS-utredningen är klar. I många fall kan rena hjälpbehov täckas upp av kommunala stöd, t.ex. LSS, men det finns ändå en risk att många behövande kommer att falla mellan stolarna. Handikapper­sättningen utgör 10 till 20 procent av nettoinkomsten för många låginkomst­tagare med funktionsnedsättning. Den flexibilitet med frihet och egenmakt som mottagarna och närstående har haft kommer att minska. Med ett strikt merkostnadsbegrepp kommer de behövandes egenmakt enligt motionärerna att begränsas och proces­sen för att ansöka om merkostnadsersättning kommer att försvåras. Det saknas också en kartläggning av hur detta kommer att drabba de redan utsatta och förslaget blir därmed inte rättssäkert. I yrkande 6 begär motionärerna ett tillkännagivande om att underlätta ansökan och redovisning för de sökande. Motionärerna anser att ansökningsprocessen är krävande. Det kan vara svårt för den sökande att redovisa kostnaderna och svårt för Försäkringskassan att avgöra vad som är en merkostnad. Ett enklare och mer rättssäkert system behö­ver utredas. I yrkande 7 begärs ett tillkännagivande om att utreda möjligheten att justera den övre åldersgränsen. Motionärerna anför att den övre åldersgrän­sen för när funktionsförmågan ska ha blivit nedsatt för rätt till ersättning bör justeras uppåt så att möjligheterna att fortsätta arbeta inte begränsas efter 65 års ålder.

I kommittémotion 2017/18:4089 av Rossana Dinamarca m.fl. (V) yrkande 1 begär motionärerna avslag på propositionen. I yrkande 2 begärs ett till­kännagivande om att regeringen bör återkomma med ett förslag som tar hän­syn till hjälpbehov och som garanterar ersättning till fler människor med funktionsnedsättning. Motionärerna anför att regeringens förslag riskerar att bl.a. minska den sociala tryggheten och motverka full delaktighet, frihet, val­möjlighet och integritet för personer som har en funktionsnedsättning. Den otydlighet som finns i dag kommer även fortsättningsvis vara stor med regeringens förslag, och förutsägbarheten kommer att minska för blinda och gravt hörsel­skadade. I grunden är det bra med en individuell behovsprövning, men tyvärr har Försäkringskassans bedömningar blivit mer restriktiva de senaste åren, t.ex. i besluten om sjukförsäkring och assistansersättning. Fler personer borde i stället vara garanterade ersättning utifrån ett läkarintyg som styrker funktionsnedsättningen. Stödet för bl.a. hjälp i den dagliga livsföringen inom handikappersättningen kan inte tas bort som grund förrän LSS börjar fungera som en rättighetslagstiftning. Förslaget om merkostnadsersättning i fem steg innebär en risk för att bedömningarna kommer att variera mer, vilket minskar förutsägbarheten. Motionärerna begär i yrkande 3 ett tillkännagivande om att regeringen bör återkomma med ett förslag där konsekvenserna av att införa ett omvårdnadsbidrag har analyserats ytterligare, framför allt för gruppen ensamstående kvinnor. Enligt motionärerna innebär förslaget att båda föräldrarna ska kunna få omvårdnadsbidrag en risk för att ekonomin för ensamstående kvinnor försämras ytterligare. 85 procent av dem som får vårdbidrag i dag är kvinnor, och det är också oftast kvinnor som tar ansvar för barn och särskilt barn med särskilda behov.

Emma Carlsson Löfdahl m.fl. (L) begär i kommittémotion 2017/18:4122 yrkande 1 ett tillkännagivande om att merkostnadsersättning bör kunna ges för hjälp i den dagliga livsföringen även om ingen tjänst som går att fakturera har utförts. Motionärerna anför att personer som har en funktionsnedsättning kan ha svårt att återgälda hjälp från vänner med t.ex. passning av barn eller skjuts. Handikappersättningen har kunnat användas t.ex. för att ersätta vänner för bensin­kostnader eller för att köpa blommor. Detta borde vara samhälls­ekonomiskt mer effektivt än att dessa personer blir beroende av färdtjänst eller ledsagning. I yrkande 2 begär motionärerna ett tillkännagivande om att den övre åldersgränsen för rätt till merkostnadsersättning bör följa faktiskt del­tagande i arbetslivet för den som arbetar efter riktåldern. Motionärerna anför att den som har en funktionsnedsättning och kan arbeta bör ha rätt till de stöd som underlättar arbete, och möjligheten att få ersättning för en funktions­nedsättning bör därför följa den faktiska pensionsåldern. Nivån på stödet bör således kunna höjas, och stödet bör kunna nybeviljas för den som arbetar och får en funktionsnedsättning efter riktåldern. Motionärerna begär i yrkande 3 ett tillkännagivande om samordning mellan omvårdnadsbidrag och tillfällig föräldrapenning. Det är troligen mer effektivt att ge tillfällig föräldrapenning i efterhand när behovet uppstår än inom omvårdnadsbidraget för ett förväntat behov. Motionärerna anser därför att tillfällig föräldrapenning bör kunna lämnas för fler situationer än i dag, t.ex. för att lära skolpersonal att hantera ett barns diabetes.

Remissyttranden

Motion 2017/18:4088 (M, C, L, KD) har remitterats till 18 remissinstanser. Tolv av dessa har svarat inom remisstiden. Därefter har även Förbundet för Delaktighet och Jämlikhet (FÖR) inkommit med ett yttrande. Vidare har tre ytterligare svar inkommit.

Sveriges Dövas Riksförbund (SDR), Synskadades riksförbund (SRF), Förbundet Sveriges Dövblinda och Unga med Synnedsättning (US) tillstyrker förslaget. Instanserna anger bl.a. att regeringens förslag riskerar att slå hårt mot deras medlemmar. Blinda och gravt hörselskadade är en sammantaget eftersatt grupp ekonomiskt och arbetsmarknadsmässigt. De har redan i dag lägre inkomster och sämre ekonomiska möjligheter jämfört än befolkningen i stort. Regeringens förslag att ta bort schablonerna skulle minska deras möjlig­heter att styra över sina liv och sitt välmående. Stora delar av deras merkost­nader är svåra att precisera eller beräkna, och det är svårt att uppskatta mer­kostnaden till följd av funktionsnedsättningen. SDR anför att många med hör­selnedsättning måste lägga mycket tid på att bearbeta informationsflödet och göra tolkbeställningar. Mertid räknas inte heller som merkostnad. Förbundet Sveriges dövblinda anför att personer med dövblindhet har svårt att orientera sig, kommunicera med omgivningen och ta till sig information. Det är svårt att uppskatta merkostnaden till följd av funktionsnedsättningen. De har t.ex. svårt att göra prisjämförelser eller ta del av erbjudanden och de har ett stort behov av hjälpmedel samt besöker sjukvården och habiliteringen ofta.

\,,,\

Svenska Celiakiförbundet anger att propositionen bör avslås och att regeringen bör återkomma med ett förslag som innebär att fler människor kan ta del av samhällets stöd, dock med tillägget att det faktiska stödbehovet till personer bör utredas på ett seriöst och vetenskapligt sätt, och inkorporeras i regeringens kommande förslag.

\...\

SKL avstår från att lämna synpunkter, och Kammarrätten i Stockholm anför att domstolen, utifrån de aspekter dom­stolen har att beakta, inte har några invändningar mot förslagen i motionen.

 Utskottets ställningstagande

Regeringens förslag innebär att de särskilda reglerna för blinda och gravt hörselskadade med garanterad ersättning på en viss nivå, som finns inom handi­kapp­ersättningen i dag, upphör och att ersättning i stället ska kunna läm­nas till personer med funktionsnedsättning för de merkostnader som de har till följd av nedsättningen. Utskottet konstaterar att de särskilda reglerna för blinda och gravt hörselskadade i handikappersättningen har funnits länge. Denna grupp har alltså enligt nuvarande regler rätt till ersättning på en viss nivå utan att behöva redovisa sina merkostnader. Enligt utskottets mening kan individuella bedömningar på det sätt som föreslås bidra till att skapa en onödig byråkratisering av stödet för en grupp som varit garanterad ersättning på en viss nivå under mycket lång tid och funnit en trygghet i det. Utskottet kan också i likhet med en rad remissinstanser konstatera att dessa funktionsned­sättningar i hög grad medför liknande behov för alla som drabbas av dem. Utskottet har förståelse för det som bl.a. HRF, FfdN och Funktionsrätt Sverige gett uttryck för, att villkoren ska vara lika för alla med funktionsnedsättningar och att prövningen ska utgå från individens behov av stöd. Utskottet anser dock, som även Förbundet Sveriges Dövblinda har anfört, att det handlar om perso­ner som har mycket svårt att kompensera för förlusten av syn och hörsel. De kan ha svårt att orientera sig, kommunicera med omgivningen och ta till sig information. De har vidare svårt att bedöma sina merkostnader då de inte kan göra prisjämförelser eller ta del av erbjudanden. Därutöver har denna grupp ett stort behov av hjälpmedel och besöker sjukvård och habilitering ofta. Utskottet noterar även att det kan finnas behov av att kunna återgälda infor­mella tjänster från omgivningen. Det kan gälla ersättning för exempelvis ben­sinkostnader eller barnpassning. Med handikappersättningen har detta varit möjligt och inneburit en värdefull frihet och trygghet under en lång tid. För­slaget om merkostnadsersättning kan därmed enligt utskottets uppfattning komma att medföra försämringar jämfört med den handikappersättning som de är garanterade i dag. Utskottet föreslår därför med anledning av motionerna 2017/18:4088 (M, C, L, KD) och 2017/18:4089 (SD) att motsvarande regler som i dag gäller för handikappersättningen även i fortsättningen ska gälla för denna grupp. När ett beslut om merkostnadsersättning fattas enligt de nya reglerna bör emellertid nivån motsvara nivåerna i regeringens förslag till merkostnadser­sättning, dvs. ersättningen ska för blinda vara 70 procent och för gravt hörsel­skadade 40 procent av prisbasbeloppet.

\...\

Mot bakgrund av vad utskottet anfört ovan tillstyrks motionerna 2017/18:4088 (M, C, L, KD) och 2017/18:4127 (SD) yrkande 2 och proposition 2017/18:224 punkt 2.2. Proposition 2017/18:190 tillstyrks delvis.

\...\

Utskottet kan vidare konstatera att LSS-utredningen (S 2016:03) har i upp­drag att se över assistansersättningen och delar av lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, förkortad LSS. Enligt kommittédirek­tivet är syftet bl.a. att få till stånd mer ändamålsenliga insatser i LSS samt att lagstiftningen ska främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i sam­hällslivet (dir. 2016:40). Uppdraget ska redovisas senast den 15 december 2018.

Ds 2015:58 Reformering av ersättning till personer med funktionsnedsättning

5. Handikappersättningens framväxt och nuvarande utformning

5.1 Från blindhetsersättning till handikappersättning

Handikappersättningen infördes 1975 och har sedan dess endast undergått mindre justeringar. Ersättningen har sin grund i de tidigare förmånerna invaliditetsersättning och invaliditetstillägg. Dessa förmåner har i sin tur delvis sin grund i blindhetsersättningen från 1934. Vid tiden när handikappersättningen infördes fanns inte lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) eller assistansersättningen enligt 50 kap. socialförsäkringsbalken (SFB).

5.2 Blindhetsersättning

Blindhetsersättningen infördes 1934 och kom efter viss diskussion att utformas som en lytesersättning. Funktionsnedsättningen i sig medförde således rätt till ersättning.1

Blindhetsersättningen var i princip avsedd att utgöra en kompensation för den negativa inverkan blindheten hade på den enskildes möjlighet att försörja sig genom eget arbete och var således inte en merkostnadsersättning. En viss ekonomisk behovsprövning skulle därför ske genom att rätt till blindhetsersättning inte beviljades om den egna eller försörjningspliktiga anhörigas tillgångar var sådana att det inte var ”rimligt” att ersättningen skulle utgå.

Rätt till ersättning förelåg i huvudsak för blinda personer som i någon utsträckning var arbetsföra.

Frågan om varför blinda personer skulle särbehandlas i förhållande till andra personer med funktionsnedsättningar berörs inte närmare i förarbetena. Av remissyttrandena framgår emellertid uppfattningen att blindhet var en sådan omfattande funktions-ned-sättning att det inte var försvarligt att invänta en samlad lösning avseende andra ”hjälpbehövande invalider”.2

Blindhetsersättningen omvandlades i slutet av 40-talet till blind-hetstillägg. Personkretsen vidgades till att även avse andra blinda personer än dem som var arbetsföra.

 5.5 Handikappersättningen (1975)

\...\

Vad gällde särbehandlingen av personer som är blinda föreslog Riksförsäkringsverket inga ändringar. Däremot ansåg verket att ytterligare en grupp skulle ha rätt till ersättning kopplad till förekomsten av en viss diagnos – döva och gravt hörselskadade. Enligt myndigheten var behovet av tolkar så stort att det inte kunde täckas av en utbyggd tolkorganisation. En generell rätt till ersättning behövdes därför enligt verket för att täcka den enskildes kostnader för elementära behov av teckenspråkstolk eller av kommunikation på annat sätt.6 I enlighet med verkets förslag skulle den nya förmånen i princip vara en merkostnadsersättning.7

Lagstiftningen kom att utformas i enlighet med Riksförsäk-ringsverkets förslag och innebar således att gruppen som kunde komma i fråga för handikappersättning breddades. Handikappersättning skulle utgå till försäkrade som fyllt 16 år och som före 65 års ålder för avsevärd tid fått sin funktionsförmåga nedsatt i sådan omfattning att de:

1. i sin dagliga livsföring behövde mera tidskrävande hjälp av någon annan,

2. för att kunna förvärvsarbeta behövde fortlöpande hjälp av annan, eller

3. i annat fall hade betydande merkostnader.

I förekommande fall skulle rätten till ersättning bedömas utifrån det sammanlagda behovet av hjälp och merkostnader.

Ersättning skulle alltid utgå till personer som var blinda, döva eller hade en grav hörselskada om funktionsnedsättningen inträtt före 65 års ålder.

Ersättning skulle, alltefter hjälpbehovets omfattning och mer-kostnadernas storlek, lämnas med 60, 45 eller 30 procent av bas-beloppet per år.

Ersättning skulle inte utgå om den enskilde vårdades i anstalt (motsvarar i dag institution) som tillhör eller till vars drift utgår bidrag från staten, kommun eller landsting. Detsamma skulle gälla om den enskilde vårdades utanför anstalten genom dess försorg.

5.6 Utvecklingen efter 1975

Regelverket fick genom de lagändringar som trädde i kraft den 1 juli 1975 i princip den utformning det har än i dag. Endast smärre justeringar har skett sedan dess:

– den 1 juli 1978 förtydligades i lagstiftningen att merkostnader skulle beaktas oavsett om utgifterna redan förelåg eller inte. Skälet var att praxis blivit för restriktiv och att prövningen borde baseras på vilka utgifter som verkade rimliga eller sannolika och motiverade av behovet hos personer med funktionsned-sättning8

\...\

- den 1 januari 1989 förlängdes retroaktivitetstiden till två år med motiveringen att informationen om förmånen inte fungerade tillfredsställande13

\...\

- den 1 juli 2004 förkortades retroaktiviteten till sex månader före ansökningsmånaden med motiveringen att informationen om förmånen nu kunde anses fungera tillfredsställande17§§§

5.7.1 Nuvarande bestämmelser

Rätt till handikappersättning har en försäkrad som innan han eller hon fyller 65 år har fått sin funktionsförmåga nedsatt för avsevärd tid i sådan omfattning att han eller hon behöver mera tidskrävande hjälp i sin dagliga livsföring, behöver fortlöpande hjälp för att kunna förvärvsarbeta, eller i annat fall har betydande merkostnader.19

\...\

För en blind person är handikappersättningen för år räknat 69 procent av prisbasbeloppet. Om personen för samma tid får hel sjukersättning, hel aktivitetsersättning eller hel ålderspension är handikappersättningen 36 procent av prisbasbeloppet, om inte stödbehovet ger anledning till högre ersättning.24

5.7.2 Hjälpbehov

Vid bedömningen av den enskildes hjälpbehov tas hänsyn till behov av mer tidskrävande hjälp i den dagliga livsföringen och behov av fortlöpande hjälp för att kunna förvärvsarbeta eller studera.

Av förarbetena framgår att om funktionsförmågan är nedsatt med en sådan omfattning att den enskilde är i behov av hjälp i sin dagliga livsföring med minst två timmar per dag anses hjälpen vara tidskrävande och kan grunda rätt till handikappersättning. Den som behöver hjälp två timmar per dag och inte har några merkostnader kan ha rätt till handikappersättning med 36 procent av pris-basbeloppet.28 Däremot anger inte förarbetena till lagen några gränsvärden för hur många timmars hjälpbehov som ger rätt till handikappersättning med 53 respektive 69 procent av prisbasbeloppet. Det innebär att ersättningen för övriga nivåer får avgöras i varje enskilt fall.29

Förutom tidsåtgången för hjälpinsatser beaktas även graden av bundenhet som den enskilde medför för vårdaren.30 Det innebär att det inte enbart är den effektiva tiden för olika hjälpinsatser som beaktas, utan hänsyn tas även till förberedelse- och efterarbete, dvs. vårdarens totala bundenhet.31 Även behov av tillsyn kan utgöra grund för ersättning. 32

5.7.3 Merkostnader

För att enbart merkostnader ska grunda rätt till handikappersättning krävs att de är betydande. Enligt Riksförsäkringsverkets allmänna råd avses med betydande att de ska uppgå till minst 28,5 procent av prisbasbeloppet. Gränsvärdet för rätt till handikappersättning på 53 procent är 45,5 procent av prisbasbeloppet. För handikappersättning på 69 procent förutsätts merkostnader i en omfattning av 61,5 procent av prisbasbeloppet.33

5.8 Handikappersättningen i tillämpningen

När det gäller hjälpbehovet har Högsta förvaltningsdomstolen uttalat att så länge behovet ryms inom begreppet daglig livsföring så är det inte hjälpens karaktär som är avgörande för bedömningen, utan tidsåtgången.42 42 RÅ 2007 ref. 67.