En man blir ledsagad av en kvinna i gatumiljö.

Syncentralenkäten 2018

Om utmaningar och möjligheter för en allsidig och jämlik rehabilitering.

Under denna rubrik vill jag uppmärksamma en viktig rapport och dokument med fokus på rättigheter för personer med synnedsättning. Syftet är att framhäva- och tillgängliggöra väsentligt innehåll på ett snabbt och smidigt sätt. Nedan följer därför utdrag ur rapportens sammanfattningar och slutsatser.

Länk till nedladdning av SRF:s syncentralsenkät 2018.

Sammanfattande reflektioner

Denna rapport tydliggör många av de utmaningar som finns när det gäller habilitering och rehabilitering för personer med synnedsättning.

Att möjligheterna till en god rehabilitering inte är de samma i hela landet är en av dessa utmaningar. Rapporten visar flera exempel på bristande likvärdighet:

  • Brukare i olika landsting betalar olika mycket för sin rehabilitering. Det finns landsting där individen inte behöver betala för varken besök på syncentralen eller för att få ett hjälpmedel förskrivet, medan det finns andra landsting där individen måste betala för både och. Dessutom varierar besöksavgifterna från mindre än 100 kronor till 400 kronor.
  • Väntetiderna till ett första besök på syncentralen varierar. I några landsting är väntetider som är längre än tre månader inte ovanligt. Samtidigt finns det brukare som får ett första besök inom en eller två månader från remiss.
  • Det råder skillnader i synen på vad som är ett hjälpmedel och vilken utbildning och träning brukaren kan erbjudas. Det finns landsting där brukaren kan förskrivas en specialdesignad hjälpmedelsapp och sedan få träning på denna. Samtidigt finns syncentraler som varken förskriver eller utbildar på samma app.
  • Habiliterings- och rehabiliteringsplaner upprättas i olika hög grad. Vid en del syncentraler får alla eller så gott som alla en rehabiliteringsplan, medan det vid ett par syncentraler inte ens är hälften som får det.
  • Det finns också skillnader i vilka personalkategorier som syncentralerna har anställda. Det är inte ens hälften av syncentralerna som har tillgång till både sjukgymnast och psykolog inom den egna verksamheten.

En annan utmaning är svårigheter att rekrytera ny personal och trygga en god kompetensförsörjning. Syncentralernas egna kommentarer vittnar om stora pensionsavgångar, svårigheter att hitta ny personal och brist på adekvat utbildning.

Ytterligare utmaningar som syncentralerna står inför är den snabba digitaliseringen i samhället, en allt mer åldrande befolkning, fler besökare som inte har svenska som modersmål och ett stort antal besökare som kan behöva habiliterings- eller rehabiliteringsinsatser på grund av en eller flera andra funktionsnedsättningar.

För att på ett bra sätt möta dessa utmaningar behövs åtgärder på flera områden. Bland annat måste det finnas nationella riktlinjer för vad som ska ingå i en god habilitering, rehabilitering och hjälpmedelsförsörjning. Det måste också finnas en nationell yrkesinriktad utbildning till synpedagog. Vidare behöver det finnas en samverkan som är ännu bättre än idag. Bland de instanser med vilka ett tätt samarbete är avgörande bör Arbetsförmedlingen, Migrationsverket, Specialpedagogiska skolmyndigheten, olika kommunala verksamheter och andra enheter inom det egna landstinget nämnas.

För att på både kort och lång sikt trygga en god habilitering och rehabilitering måste alla landsting också anta utvecklingsplaner för sina syncentraler. SRF vill lyfta fram fem områden som – förutom åtgärder för en tryggad kompetensförsörjning – är särskilt viktiga i sådana planer:

  • Utveckla metoder för att stimulera brukarens egna drivkrafter.
  • Samverka och bygg nätverk som hjälper brukaren framåt.
  • Utöka träning i färdigheter som ger mer självständighet och självförtroende.
  • Storsatsa på kunskaper i att hantera digital teknik.
  • Utveckla arbetssätt som bygger på systematik och vetenskap. 

Text: Dennis Ivarsson