Ta del av toppbidragen från Skissa loss

Kulturutmaningen Skissa loss syftade till att tänja på gränserna för vad konst egentligen är. Konst behöver inte ha sin utgångspunkt i det visuella. För en person med en grav synnedsättning är ofta syntolkningen den enda möjligheten att ta del av ett konstverk. Därför ville vi skifta perspektivet, så att den inre bilden, eller idén om ett konstverk, blev utgångspunkten istället för det fysiska verket. Här presenteras några av de bidrag som kom in från våra medlemmar, som alla tolkat begreppet frihet i en konstnärlig idé.

Mot ljuset
Av Christina Wolmar

Själens frihet - den oändliga friheten

Ett litet rum med vackra fönster, som vetter mot trädgården. Senhöstens isblå himmel med fluffiga champagnevita moln. Vid horisonten trängs tunga, mörkgrå moln – orosmoln. Kanske ett oväder nalkas.

Mitt i rummet en sjukbädd. En spröd kropp, en åldrad kvinnas magra händer, fingrar som rytmiskt rör vid täckets kant. Tunga andetag, suckar och allt emellanåt kvidande rop hörs i rummet.

Vinden utanför skjuter plötsligt upp trädgårdsdörren på vid gavel. Tunna, vita linnegardiner böljar fram och åter.

Kvinnan ser ut mot trädgården, känner doften av blöt, tung jord, hör ljudet av rasslande, prasslande löv, ser den pampiga lönnens brinnande trädkrona. En färgkaskad av engelskt rött, klart orange och guldockra. Citrongula, tjärfläckiga löv virvlar runt på marken.

En klunga småfåglar trängs vid fågelbordet. Frön skvätter hit och dit. Flocken flyger skrämd hastigt in i häggbuskagets spröda grenverk. Skatorna skrattar. Snart far flocken ut igen mot maten. Koltrastparet trippar och liksom glider fram och tillbaka över gräset, pickar i sig resterna under fågelbordet.

Kvinnan drar ett djupt andetag, blick och rörelser stillnar, ljuden från trädgården hörs allt svagare. Hon ser sin kropp från taket, sitt kroppsliga fängelse, ligga helt stilla. Ett lämnat skal. Själen slinker hastigt ut genom dörren, ut i trädgården. Flyger högre och högre, ser naturens färgprakt, fåglarna, flyger allt högre, ser stadens silhuett från ovan. Vänder sig så mot solens sista strålar, flyger allt närmre ljuset. Det är strålande ljust. Fri, nu äntligen fri, oändligt fri.


Utan titel
Av Barbro Rindbäck

Bakgrunden för min idé är att jag tänker att frihet också består av trygghet.

När man känner sig trygg har man råd att känna sig fri.

Jag tänker mig en "walking meditation" alltså en stig/bana som man följer.

Stigen har räcken på båda sidor så att man kan hålla i sig om man behöver.

Marken ska vara mjuk, tex sand. Jag tänker mig att man går barfota.

På ena sidans räcke är det mjuka växter att känna på, ev något som doftar, tex backtimjan eller lavendel, beroende på allergier förstås.

Utanför andra sidans räcke ska det vara något mjukt som man kan dra fingrarna över.

Vid vissa ställen ska man kunna stanna och känna lite extra.

Rummet/platsen ska vara ganska varm, även en varm vind som sakta sveper runt.

Det ska inte vara så lång promenad, den kan ta ca 10 min att gå igenom.

Detta ska göras enskilt, så det får vara lite begränsat hur många som kan göra det samtidigt. (Men sånt har vi ju vant oss vid nu)

Som en fortsättning på detta skulle man kanske kunna göra denna stig utomhus sedan, t ex ute på Almåsa. Rummet kan vara med lite dämpad belysning, däremot tycker jag att taket ska vara upplyst som en himmel. Musiken ska ju naturligtvis vara meditativ, men också varierad. Jag kan också tänka mig att vid en "station" finns en dikt med punktskrift, som även läses högt när man känner på papperet.

Min förhoppning är att den som upplevt denna installation ska känna en inre frihet. Något som bara "är mitt". Den inre friden som ingen kan ta ifrån en oavsett alla yttre begränsningar.


Friheten
Av Maj-Britt Ryman

Den tavlan jag inte har målat, vill jag nu syntolka för dig! Har du tid att lyssna en stund och följa med mig till ”Friheten”?

Det är sommar, solsken och månaden är augusti och klockan kan vara ca 14.00.

Vi befinner oss i fjällvärlden, i Lappland, på väg mot Artfjället och har lämnat vägar och bebyggelse bakom oss sedan flera timmar, även skogsgränsen har vi lämnat.

Alltså har vi intagit vår lunch nu och vilar på våra liggunderlag, vi ligger på mage och därifrån ser vi min tavlas motiv. Välkommen att följa men in i min tavla.

När vi ligger så nära marken och tittar ser vi på mycket nära håll den lilla ”stora” tuvan med den vackra Fjällgensianan, så vackert blå med sitt gula kors i mitten av blomman. Som små svenska flaggor växer den lilla tuvan till glädje framför oss. Där finns också den ”pimpinetta” samtidigt lite blyga Isranunkeln, som i solens värme har lossat sina foderblad i år och visar upp sina skiftande färger som en grupp balettdansöser med vita, svagt rosa och i en skala upp mot röda och lite lila kjolar vackert rör sig i den milda, svaga vinden.

Bortom dessa skönheter ser vi Västerbottens stolta landskapsblomma ”Kung Karls spira”. Rak i ”ryggen” står den med sitt gula blomax och med ett vaktande öga ser över sitt kungadöme. Verkar nöjd med vad den ser omkring sig idag.

Polarullen smyger sig lite vajande på avstånd runt omkring, ibland syns någon enstaka planta av ormgräs och i utkanten av synfältet kan vi skymta kråkris och någon liten, liten fjällbjörk som hukar sig lite förläget.

Kanske beror det på att den Stora ”farliga” Stormhatten reser sig mörk och lite ”hotande” en bit bort. Men får Stormhatten stå ifred så förutsakar den ingen ond bråd död.

Vi låter blicken vandra längre bort från oss och kan njuta av en ”Brudslöja” som kastar sig ut från fjällväggen som en sky av de vackraste knypplade spetsar vi någonsin skådat. Vattendropparna färgas så vackert av solen strålar som slöjan vore prydd med gnistrande diamanter.

När vattendropparna nått marken övergår glittret till silverglans i den vackert blåfärgade Jokken som här börjar sin trevande resa ned mot Östersjön.

Till vår lycka finns ännu en liten glaciär på fjällsidan och tittar vi riktigt noga kan vi se några enstaka strörenar som på glaciären söker skydd mot myggen som annars är ytterst irriterande för djuren.

Det riktigt skarpa ögat kan upptäcka Fjällvråken som singlar i luften framför tunna sommarlätta molnskyar. Kanske han ser ett lämpligt byte eller kanske han bara avvaktar för att senare landa på sitt bo på fjällkantenshylla. Vad vet vi?

Är vi tysta nu kan vi höra Fjällripans varningsrop. Hon går runt med en släpande vinge och vill locka oss bort från sina ungar. Hon tycker att vi stör. Hon har ju alldeles rätt. Det är vi som stör henne och hennes ungar där borta i fjälljungen. Så nu drar vi oss tillbaka och lämnar tavlan lika orörd som när vi kom.

Tack för att jag fick visa er min ofullbordade tavla.

Nattbad
Av Emma Lindh

Den bild jag försöker måla i mitt huvud föreställer fem kvinnor som tar ett kvällsdopp i en liten skogstjärn. Kvinnorna simmar, plaskar, stänker vatten på varandra, skrattar och verkar ha väldigt roligt tillsammans. Kvinnorna tycks vara i olika åldrar, den yngsta ser ut att vara runt 15 medan den äldsta ser ut att vara en bra bit över 70. Tre av kvinnorna ser ut att bada nakna medan de andra verkar ha på sig sina underkläder i vattnet. Den lilla skogstjärnen är omgiven av lummiga träd och högt gräs med vilda sommarblommor. Bilden är lite mörkare i kanterna och lite ljusare in mot mitten. Av det dunkla ljuset i bilden förstår man att det förmodligen är mitt i natten när bilden målas och det vilar något trolskt över bilden.

 

Förslag till det virtuella konstverket – MIN FRIHET
Av Margareta Söderlund

Vårt hus är vår borg och gården och skogen är mitt universum.

Min fria vandring går genom den mer är 100 år gamla kastanjeallén som just nu blommar med otroligt många små vita blommor som sitter i grupper som om det vore ljus i alla träd. Jag stannar upp under de stora trädkronorna och tänker på hur det blir i höst. När löven börjar falla och hela allén fylls med de stora mångflikiga bladen i gula, orange och grönaktiga nyanser. Efter den första riktiga frostnatten så faller samtliga löv och kastanjer. Detta ljud är helt fantastiskt, inte likt något annat ljud.

När jag går närmare huset ser jag de stora planteringarna med vintergröna växter i olika storlekar, former och gröna nyanser. Bland dessa så blommar olika sorters nävor.

Min vandring fortsätter genom den stora gräsmattan och går runt bland de många äppelträden. Några ganska nysatta och andra som funnits i många, många år. Man kan tro att de är besläktade med sagovärlden. I det allra äldsta trädet med håligheter i stammen och som barnbarnen ville det skulle vara ett sockerdricksträd.

Ytterligare en fristad är att vandra genom blomsterängen och följa den pampiga stengärdsgården. Den har nog blivit lagd i samband med gårdens ursprung. Alla stenar som brutits upp ur jorden för att kunna bli odlingsmark. Bland det vackraste jag vet är dessa stengärdsgårdar, särskilt när man vet vilket arbete som ligger bakom. Alla byggnaderna har stora och ganska kantiga stenar som husgrund.                                                                      

Nu är min runda avslutat och jag slår mig ner på en trädgårdsstol och andas in härlig lantluft.

Trots att allt detta är ganska suddigt för mig men i mitt inre så vet jag hur allt ser ut. Detta är frihet för mig.