Sofia har rött kort hår.

Blindskammen på skam

Den ligger i bakhåll och kommer smygande så fort den ser en blotta. Den viskar ord som gör mig osäker och rädd, ord om att vara en belastning.

Den ligger i bakhåll och kommer smygande så fort den ser en blotta. Det kan vara en dålig dag när mina skyddsmurar är försvagade. Den viskar ord som gör mig osäker och rädd, ord om att vara en belastning. Att andra egentligen inte vill ha mig med, att det bara krånglar till det för dem.

Jag kallar den blindskammen. Jag har haft den med mig nästan så länge jag kan minnas. Den tar sin näring från alla de gånger jag har blivit bortvald, utpekad och exkluderad. Andra människor göder den, ibland uppsåtligt och genomtänkt, men oftast nästan lite förstrött, utan att riktigt tänka på det. Det är inte alltid jag orkar stå emot den.

Det är sådana gånger jag avstår från saker jag egentligen skulle vilja göra eller låter bli att uttrycka en önskan eller ett behov. Blindskammen är så djupt rotad i mig att den till och med kan få mig att tro att jag gör det av egen fri vilja.

”Det är ju ändå skönare att stanna hemma”, viskar den. ”Du tycker egentligen inte om att vara på nya ställen, eller hur, bättre att stanna hemma och läsa en bok. Det är bara jobbigt med nya människor.”

Men ibland händer det att människor, nästan utan att veta det själva, sopar undan blindskammen med bara ett par ord. Det hände till exempel i somras när spelmanslaget hade en spelning i en kyrka. Vi skulle inleda med en gånglåt och någon sa att det vore fint om vi kunde gå in i kyrkan medan vi spelade den. Alla tyckte att det var en bra idé, men jag fick en klump i magen. Hur skulle jag kunna gå och spela flöjt, samtidigt som jag antingen höll i en ledsagare eller i min ledarhund? Blindskammen slog klorna i mig med full kraft:

”Säg nu ingenting till de andra. Då krånglar du bara till det. Du kommer att skapa dålig stämning. Det är bättre att du stannar hemma. Bli sjuk eller nåt. Förstör inte det roliga för dem. De är säkert ändå lite trötta på dig för att du tar en massa plats.”

Men det här var en sådan dag när jag vågade och orkade stå emot, så jag sa som det var. En jättebra idé, men den funkar inte för mig. Någon föreslog att jag skulle sitta där framme medan de andra gick in, men då blev blindskammen helt oregerlig och började skrika i mitt inre:

”Är du inte klok! Ska du sitta där framme som ett fån, som en grej som någon har glömt kvar där på scenen? Snacka om att bli utpekad.”

Jag kunde känna hur det hettade i mina kinder bara vid tanken.

Men eftersom det här som sagt var en bra dag vågade jag utmana blindskammen ännu en gång. Jag talade om att det inte skulle kännas bra att göra så.

Och då hände något fantastiskt och mycket ovanligt. Hela spelmanslaget slog sina kloka huvuden ihop. Ingen suckade eller verkade irriterad över att jag krånglade till det.

”Det är klart att det ska fungera för alla”, sa någon.

Och efter lite funderande kom vi på en lösning. Dessutom tillförde den något helt nytt till vår första idé.

När kyrkklockan hade ringt och vi skulle börja, satt jag och killen som spelar cittern på den främsta bänken, medan resten av spelmanslaget väntade utanför dörren.

– Nu, viskade han, och vi reste oss upp och gick till våra platser.

Jag fick hjälp av min ledarhund att hitta rätt stol. Så började vi spela, han och jag, och efter några takter hörde vi hur resten av gänget föll in i vår musik. Det var så häftigt. Det kändes nästan som om vi spelade dit dem. Jag hörde hur musiken blev starkare och starkare och till slut var jag innesluten i den. För publiken, som inte visste att det stod ett helt spelmanslag utanför dörrarna när vi började, var det säkert också en häftig upplevelse.

Och det som från början hade känts som krångel från min sida, blev i stället något som gjorde spelningen bättre för alla.

Detta ämne behandlas även i Synpodden #9 och #10 2022 på srf.nu/vara-medier/radio eller i appar där poddar finns.