Famlande personer i handen

Arbetsmarknadsutbildning får skarp kritik

Arbetsmarknadsutbildningen AUB-syn ska skräddarsys för att hjälpa deltagarna komma ut i arbete igen. Men hur är det med kvaliteten och individanpassningen? Perspektiv grans­kar Iris Hadars utbildning i Umeå.

Gunilla Lyrén i Umeå är utbildad journalist och har jobbat på tidning i sju år. När hon drabbades av en synnedsättning 2011 gjorde den först inget väsen av sig, men för fem år sedan började hon påverkas i jobbet. Hon arbetade då som reporter och arbetsgivaren hade liten förståelse för att synnedsättningen krävde anpassningar. Gunillas anställning avslutades och hon skrev in sig på Arbetsförmedlingen.

För ungefär ett år sedan blev hon erbjuden en utbildning genom företaget Iris Hadar, som skulle starta upp en arbetsmarknadsutbildning för personer med synnedsättning i Umeå enligt en modell som redan fanns i södra Sverige. Löftet var en individanpassad möjlighet till utveckling, riktad till personer med synnedsättning som har varit utanför arbetsmarknaden under en längre tid och vill börja jobba, plugga eller starta företag.
– För mig var det viktigt att det var en individanpassad utbildning och att man fick lov att stärkas där man behövde stärkas och jag lovades detta.
När hon påbörjade utbildningen AUB-syn upplevde hon snabbt sitt nya sammanhang som kaotiskt. Under den första perioden bedrevs undervisningen av personer utan tidigare erfarenhet av synnedsättningar. Exempelvis fick deltagarna en föreläsning om hur man skriver ett snyggt cv, där föreläsaren utgick från en powerpointpresentation utan syntolkningar eller annat stöd.
– Det är ju inte speciellt anpassat efter personer med synnedsättning. Jag fick fråga om de kunde visualisera hur de menade. När vi skulle lära oss om ergonomi och arbetsmarknad var det genom powerpoint och pappersutskrifter. När vi sa att vi inte kan läsa det där blev det skratt och ett besvärat tonläge. Man kände sig ganska utsatt.
Mattias Winsa gick utbildningen samtidigt som Gunilla Lyrén. Han förlorade en stor del av sin syn för sex år sedan och berättar att hans motivation i utbildningen var att få bättre koll på de hjälpmedel som han behöver för att arbeta. Arbetsförmedlingen lovade honom just detta, men när han kom till Iris Hadar var det inte den hjälp han fick.

– Det var inte direkt någon wow-utbildning. De hade stressat att starta utbildningen i Umeå och jag var med i den första gruppen. Jag gillade att ha något att kliva upp till om dagarna men det var ganska irrelevanta saker man fick göra. Vi fick till exempel testa hur praktiskt lagda vi var genom att montera ihop Ikea-pallar. Man fick lära sig om rättigheter och hur man ska tänka när man väl har ett jobb, men jag hade velat lägga hundra procents kraft på att få ett arbete.
Mattias reagerade även på attityden han möttes av i utbildningen och menar att lärarna kunde ha varit mer uppmuntrande.
– Det var för lite krav ställda på oss. I början av utbildningen var det lite av en klappa-på-huvudet-mentalitet och man blev förminskad, men det blev bättre med tiden.

Anne Lindgren, affärschef på Iris Hadar, känner igen kritiken mot bemötandet, men menar att hon bara har fått kännedom om ett enskilt fall. Iris Hadar fått mestadels goda omdömen vid utvärderingarna. Under hösten 2019 svarade 82 procent att de skulle rekommendera utbildningen till andra och 72 procent uppgav att de har kommit närmare sina mål tack vare kursen. Anne Lindgren anser att Iris Hadar har rätt kompetens och resurser som utförare.
– Vi är väldigt kvalitetsmedvetna och månar om nöjda kunder och deltagare. Samtidigt har vi ett avtal att förhålla oss till och som sätter ramarna för uppdraget. Det innebär tydliga riktlinjer vad gäller innehåll och utformandet av utbildningen. Då detta är den enda utbildning i sitt slag som erbjuds för personer med synnedsättning i Sverige, vill jag samtidigt lyfta de nationella resultaten och den positiva betydelse som många av våra nöjda deltagare menar att utbildningen har.
Först efter sex veckor började den synpedagog som Iris Hadar hade anställt i Umeå; fram till dess fanns en tillfällig synpedagog från Sundsvall på plats en gång i veckan. Ingen av dem var enligt Gunilla kunniga på Jaws eller Zoomtext, som var de program som användes. Faktum var att ingen av synpedagogerna kunde mer än Gunilla själv.
– När jag påpekade det fick jag ett skratt till svar. Det kändes som att de förväntade sig att man var lite bakom flötet, att det inte bara skulle vara synen det var fel på.

Gunilla hade stora förväntningar på att utbildningen skulle föra henne ett steg närmare ett jobb och blev frustrerad över att inte få den hjälp som behövdes för att nå sina uppsatta mål. Hon behövde lära sig att bli snabb i skärmförstoringsprogrammet Zoomtext och sammanfoga denna kunskap med arbete i Microsoft Office och redigeringsprogram. När Gunilla efter ett tag föreslog att utbildaren skulle ta in experter inom hjälpmedel fick hon inget gehör.
– När jag ifrågasatte saker sa de att jag inte hade accepterat min synnedsättning och frågade om jag gick och pratade med någon. Det var bara att bolla tillbaka skulden, för det var ju inget fel på deras utbildning.
I stället fick Gunilla pdf-dokument att läsa själv. Enligt lärarna skulle detta göra att hon växte och utvecklades som arbetssökande, men hon tyckte bara att det kändes nedsättande.
Iris Hadars utbildning för personer med synnedsättning har etablerats på flera orter de senaste två åren. I den snabba expansionen handlade mycket om att stödja dem som skulle upprätta tjänsterna på olika orter, säger Anne Lindgren. Iris Hadars tjänsteansvarige har både åkt till Norrland och haft möten via Skype för att stärka kompetensen hos nya medarbetare på plats.

– Man ska få en likvärdig leverans i hela landet. Tjänsten har kommit att omfatta fler orter på kort tid och det kan ha varit för fort, med facit i handen. Initialt fanns utmaningar att hitta synpedagoger på ett par orter. Vi beklagar om detta kom att påverka uppstarten i Umeå. Idag har vi full bemanning på alla orter och bedriver kvalitetsarbete och utveckling tillsammans i nätverk samt i samarbete med Arbetsförmedlingen.
Efter 20 veckor på Iris Hadar var det dags för Mattias och Gunilla att påbörja utbildningens arbetsplatsförlagda lärande, APL. Då hade endast två av sex deltagare en praktikplats att gå till. Lösningen för deltagarna utan praktikplats var att förlänga utbildningen. En av dem som påverkades av detta var Mattias Winsa. Han fick en praktikplats till slut, men vägen dit var tuff.
– Jag har förståelse för att det kan vara svårt för både mig och Iris när man bor i en kommun som Umeå där konkurrensen är väldigt hög. Man vill ha en praktikplats som man får ut något av och kanske kan få anställning genom. Jag fick ta alla kontakter själv. De på utbildningen sa att de försökte hjälpa oss, men jag fick en känsla av att de hade svårt att lyckas med någonting.

För Gunilla började saker ordna sig. Hon hade fått praktikplats på ett av Europeiska socialfondens projekt i Robertsfors kommun där hon bland annat gjorde trycksaker till ett museum och Arbetsförmedlingen beviljade utbildningstimmar hos ett hjälpmedelsföretag för att hon skulle kunna hantera arbetsverktygen.
– Jag blev jätteglad att få komma dit. Där fick jag mer hjälp på fem timmar än vad jag hade fått på 20 veckor hos Iris. Min kontakt på Arbetsförmedlingen sa att det var så här vi skulle ha gjort från början. Då hade jag kommit ut på arbetsmarknaden snabbare.

Lena Söderberg, som är synpedagog på Arbetsförmedlingen och kontaktperson för utbildningen i Umeå, menar att den ska vara individanpassad och styrd av deltagarens behov. Synen på vad detta innebär kan dock skilja sig mellan utbildningsanordnare och deltagare – speciellt vad gäller hur långa de olika modulerna i utbildningen ska vara, hur lång tid deltagaren behöver i modulerna och vad som är en lämplig praktikplats.
Arbetsförmedlingen har regelbundna uppföljningsmöten med leverantören där kritik ska tas upp med målet att utbildningen ska fungera på ett bra sätt i framtiden.
– Vi hoppas att de problem som framkommit rättas till så att vi även fortsättningsvis kan erbjuda personer i behov av ett mer riktat stöd att få tillgång till det i form av en längre sammanhållen arbetsmarknadsutbildning.

Hon framhåller att utbildningen för många kan vara ett bra stöd nu när Arbetsförmedlingens resurser har krympt på grund av nya politiska direktiv, där externa leverantörer ska användas i högre utsträckning. De senaste åren har så mycket som en tredjedel av alla anställda fått sluta. Samtidigt ska Arbetsförmedlingen öka antalet deltagare i arbetsmarknadsutbildningar i takt med den stigande arbetslösheten.
– Om utbildningen fungerar som det är tänkt är det en fantastisk möjlighet för deltagarna att få den här typen av stöd under så lång tid. Att delta i utbildningen är ett erbjudande, inte ett krav från Arbetsförmedlingens sida och ersättning utgår under hela utbildningstiden, säger Lena Söderberg.
Gunilla ångrar att hon gick utbildningen och tror, när hon tittar i backspegeln, att denna typ av insats är utformad för någon annan typ av person än hon själv.
– Jag mådde jättedåligt under hela sommaren på grund av det här. Jag kände mig omyndigförklarad och maktlös och ingen hade heller förklarat att jag kunde hoppa av utan att mista min ersättning.

text: Caroline Gollungberg

I nästa nummer av Perspektiv kommer du kunna läsa del två i vår granskning av arbetsmarknadsutbildningen för personer med synnedsättning. Där undersöks hur utbildningen fungerar i resten av landet och hur Sveriges upphandlingsmodell påverkar synskadade arbetssökande.