Aune med kaffekopp i hand

Aunes väg från hjälpt till hjälpande

Att få en synnedsättning är för många ett stort trauma som kan kännas oövervinnligt. Perspektiv har mött Aune Konttori Brundin, som under fem år har fått sin framtidstro att skifta från becksvart mörker till glädje och självständighet. Nu använder hon sitt konstruktiva förhållningssätt till livet för att hjälpa både sig själv och andra.

– När vi hade kamratstödsgruppen så var vi där inne, säger Aune och pekar mot Gotlandssalen.

– Jag hittar här och det är viktiga lokaler. Det känns som ett andra hem.

Första gången jag mötte Aune Konttori Brundin var 2014. Hon hade anmält sig till ett kamratstödsprojekt på Gotlandsgatan och skulle nu fylla i en blankett där hon skulle skatta sitt psykosociala mående på en tiogradig skala. Det blev en tvåa. Hon var ur balans, och hoppades att de sex kommande träffarna skulle ge henne en knuff i rätt riktning.

 

Jag minns att jag bedömde henne som otroligt handlingskraftig. Realistisk i sina svårigheter utan att tyngas ner i onödan. Hon ville framåt och uppåt, och jag satt bredvid och bokstavligt taget antecknade hennes framgångar, eftersom jag själv var kamratstödprojektets sekreterare.

– Kuratorn på S:t Eriks ögonsjukhus sa att SRF skulle vara bra för mig. Först tänkte jag att det bara fanns gamla, blinda människor där och att jag inte skulle vara med. Kuratorn sa att: så är det inte, och då ringde jag.

Vi backar bakåt i tiden. Två år tidigare hade Aune Konttori Brundin suttit och läst en tidning när synen plötsligt började bete sig konstigt. Textraderna började flyta över sidan på ett sätt hon aldrig förut hade upplevt, så hon ringde sjukvården. Trots att hon fick en diagnos som konstaterade en synnedsättning så levde förhoppningen om att vården skulle kunna rätta till ögonen och att allt skulle bli som vanligt.

– Om jag hade varit klok så hade jag tagit kontakt med SRF direkt. Det var små steg framåt, säger hon.

 

Två år efter synnedsättningens inträde i livet stod datorn fortfarande avslagen för att hon inte trodde att hon kunde använda den. Hon vågade inte passa sina barnbarn och färdtjänstresorna hon hade fått rätt till existerade inte mer än på pappret, tills hon började i kamratstödet. Projektet bygger på hjälp till självhjälp och ska få deltagarna inspirerade till att ta tillbaka sin självständighet och utvecklas mot sina egna behov och mål i livet.

– Kamratstödet var väldigt viktigt för mig. Jag fick reda på att det inte bara var jag som var synskadad, utan att det fanns andra människor. Sedan var det bra för mig att se att kursledaren, som också hade en synnedsättning, levde ett vanligt liv.

Hon började ta tag i sina egna rädslor och bestämde sig för att åka till träffarna själv, utan hjälp av sin man.

– Men det handlade om allt annat också. Jag tänkte att jag inte kunde ha mina barnbarn hemma hos mig för att jag inte ser, men kamratstödet gjorde mig upplyft och jag insåg allt som jag kunde klara av, utom att köra bil då. Men det vågar jag inte ändå. Jag förstod att jag kunde göra allt, men vissa saker lärde jag mig att göra på ett annat sätt.

Aune lärde sig baka igen och gick på sykurs. Hon förstod då att det gick alldeles utmärkt att sy raksöm på maskin eller pilla till mindre justeringar för hand. Hon började passa sina barnbarn och berättade Astrid Lindgren-sagor ur minnet. Självskattningen av hennes mående gick från en tvåa till en nia.

 

Ett år efter kamratstödets avslutning åkte jag hem till Aune i Norrtälje. Då hade hon långsamt tagit tillbaka det som var viktigt. Hon hade börjat använda smartphone och vardagslunken flöt på. Ett tag senare fick hon frågan om att själv leda kamratstödet där hon bor och tackade ja. När jag frågade henne hur hon såg på sig själv så svarade hon att hon i första hand var hustru, mamma, mormor, farmor och svärmor, men också en organisatör. Och den förmågan, som hon uppger alltid har funnits där, finns kvar. Med eller utan synnedsättning.

Aune har alltid varit en föreningsmänniska och 2018 fick hon frågan om hon ville sitta med i styrelsen i SRF Norrtälje. Efter att ha närvarat vid ett par möten blev hon invald som ledamot och studieorganisatör. När hon var hemma i sina nya uppgifter kom frågan om att avancera ytterligare och ta över rollen som ordförande. Hon tackade ja, och valdes till det med.

– Jag har fått väldigt många fina kontakter med trevliga människor och medlemmar. De ringer och ber mig hjälpa dem med olika grejer. Nu senast ringde en medlem och berättade om problem med gatupratare, så jag har ringt polisen två gånger för att försöka fixa det. Jag känner att jag kan göra någonting, och om jag inte kan göra någonting, så kan jag lotsa medlemmarna vidare.

För Aune har Synskadades Riksförbund varit katalysatorn till ett liv av självständighet och självförverkligande, och hon vill fortsätta hjälpa andra att nå sin fulla potential.

– Jag gör reklam för SRF jämt, säger hon och skrattar.

– Nu i taxin hit, till exempel. Det tycker jag är viktigt, att man är stolt över SRF.

Varför är du stolt över SRF?

– För att föreningen är viktig för så många människor.

text och foto: Caroline Gollungberg