silhuett av svart labrador med ledarhundssele och ett vitt frågetecken. Runt hunden finns fyra klot med norsk, svensk, dansk respektive finsk flagga på.
Sverige ligger långt efter sina grannländer när det gäller antal ledarhundsekipage i samhället.

Ledarhundar i nordiska länder – Sverige ligger långt efter

Sverige har drygt hälften så många ledarhundsekipage per miljon invånare som våra nordiska grannländer. Hur kommer det sig? Perspektiv reder ut frågan.

text och foto: Caroline Gollungberg

Finn Hellman har jobbat för ledarhundsförares rättigheter i många år. Han har suttit i intresseföreningen Sveriges ledarhundsförares styrelse och är numera styrelseledamot i European Guide Dog Federation. Varje år, i samband med ledarhundens dag, försöker han hitta nya sätt att angripa problem för ledarhundsförare i Sverige.

– Det var relevant att få veta hur många ledarhundsekipage vi är i Sverige jämfört med andra länder och koppla det till diskriminering. Jag ville undersöka om det finns ett samband mellan ett högt antal ledarhundsförare och bra lagstiftning och tvärtom. Det verkar vara så i en nordisk kontext, men vad som är orsak och verkan är inte givet, säger Finn Hellman.

Genom att kontakta representanter för ledarhundsverksamheten i respektive land fick han statistik och kunde dra slutsatsen att Sverige ligger långt efter sina grannländer när det gäller antal ledarhundsekipage i samhället.

– Det borde finnas utrymme för lika många ledarhundsekipage som i de andra länderna. Nu går folk miste om den fantastiska friheten som ledarhunden innebär, säger Finn Hellman.

Det är en fråga om pengar, menar Lena Ridemar, verksamhetsledare för ledarhundsverksamheten på Synskadades Riksförbund. I Norge har varje hundskola och ledarhundsklubb sin egen budget. I Danmark finansieras ledarhundsprogrammet genom försäljning av ledarhundar till danska kommuner, insamlingar och privata bidrag. I Sverige tilldelas budgeten i ett anslag från staten, vilket enligt Lena Ridemar är för lågt.

– I exempelvis Norge har de ingen budgetbegränsning utan kan köpa in ledarhundar till alla som vill. Vi har däremot i princip legat på samma anslagsnivå sedan lagstiftningen infördes. Den enda höjningen vi fått var två miljoner extra 2018.

Med åren har kostnaderna för en färdigtränad ledarhund ökat i högre takt än vad anslaget har gått upp. Det har lett till att antalet ledarhundsekipage i Sverige har minskat.

– Med tanke på en konstant lång väntelista handlar det givetvis om pengar och att vår regering inte prioriterar högre anslag generellt till våra grupper, säger Lena Ridemar.

Sveriges socialminister Lena Hallengren är ytterst ansvarig för vilket anslag ledarhundsverksamheten får.

– Av den information jag har fått till mig så har vi just nu färre ledarhundar än önskvärt, bland annat på grund av en generationsväxling bland hundarna, där det inte hunnits utbildas tillräckligt många nya. Jag har ingen annan åsikt än att det självklart är så att den som har behov av och kan hantera en ledarhund bör få en ledarhund, säger Lena Hallengren.

Generationsväxlingen är ingen nyhet, menar Lena Ridemar. Synskadades Riksförbund uppvaktade dåvarande ansvariga minister Åsa Regnér 2017 och beskrev konsekvenserna av generationsväxlingen som pågått sedan 2010.

– Vi överlämnade beräkningsunderlag till ministern om att statsbidraget måste höjas med runt sju miljoner för att vi skulle klara detta över tid samt kunna tilldela hundar även till nya förare, säger Lena Ridemar.

I regeringens budgetproposition inför 2018 angavs förutom det höjda anslaget med två miljoner en avsiktsförklaring om att man avser att flytta verksamheten från Synskadades Riksförbund till Myndigheten för delaktighet.

– Vi ser det som mycket positivt och glädjande att Lena Hallengren nu signalerar ett nytt ställningstagande från regeringens sida. Vi kommer givetvis att kontakta henne för ett möte med anledning av detta, säger Lena Ridemar.

I dag finns 50 köande personer med dispositionsrätt i Sverige, och ytterligare 25 ansökningar som behandlas. Det representerar inte i närheten det antal framtida ekipage som hade behövts för att närma oss någon av våra grannländers statistik. Frågan om varför färre svenskar med synnedsättning vill ha en ledarhund än finländare, norrmän och danskar, är svår att svara på. Finn Hellman har teorier som bland annat innefattar hur länderna har behandlat ledarhundsfrågan historiskt, hur respektive lands lagstiftning ser ut och hur det fungerar att använda ledarhund i respektive land.

– I Sverige har vi det antal ledarhundsekipage som vi förtjänar. Om vi inte får en bättre tillgänglighet så kanske inte fler tycker att det är värt det.

Om vi inte får en bättre tillgänglighet så kanske inte fler tycker att det är värt att skaffa ledarhund, säger Finn Hellman.

Finn Hellman har en tydlig målbild i sitt arbete för att öka representationen av ledarhundsekipage i Sverige. Först när tillräckligt många syns ute i samhället kan den breda massan förstå hur gruppen ska behandlas och det kommer i sin tur leda till minskad diskriminering.

– Det skulle naturligtvis underlätta för alla om det skulle bli vanligare med ledarhund. Då hade man inte setts som det där unika undantaget varje gång man dyker upp någonstans.

I Storbritannien, där representationen av ledarhundsekipage är högre, måste exempelvis taxichaufförer böta om de nekar en person med ledarhund att åka med. Samtidigt haglar anmälningarna tätt över Sverige när ledarhundsekipage inte blir insläppta på gym, restauranger, apotek och vårdcentraler.

– Jag har blivit uppringd av en kyrka som frågade om det var okej att de sätter upp en skylt på en del av läktaren där ledarhundsföraren ska husera. Det får inte bli så att skyltar pekar ut var vi får eller inte får sitta. Det finns även människor som har fått ett jobb där ledarhunden inte är tillåten. Det finns alla möjliga typer av negativ särbehandling, säger Finn Hellman och fortsätter:

– Ibland pratar man om det som kallas för kritisk massa, att det krävs ett visst antal personer för att någonting ska hända. Når man en viss punkt, en så kallad tipping point, så börjar saker att hända mer eller mindre av sig själva.

Denna tipping point går inte att uppnå utan högre efterfrågan, och en högre efterfrågan går inte att nå utan att diskrimineringen av ledarhundsförare försvinner. Det är ett moment 22, menar Finn Hellman.

– Folk är rationella och det kan vara rationellt att tänka att som situationen ser ut nu så kanske det är bättre för en del synskadade att inte använda ledarhund.

Men även om fler svenskar skulle vilja ha en ledarhund så ligger det ekonomiska anslaget för lågt för att tillgodose ett stort antal sökande. Trots det jobbar Synskadades Riksförbund för att fler ska se fördelen med hjälpmedlet. De genomför både så kallade prova-på-dagar i samarbete med syncentraler och ungdomsläger i egen regi, i syfte att få fler sökande i framtiden. Om efterfrågan ökar, så hoppas Finn att politikerna lyssnar.

– Man behöver lyfta diskussionen och fundera på om det kan vara så att vi i Sverige faktiskt undanhåller personer med synnedsättning ett fantastiskt hjälpmedel och kan man i så fall rättfärdiga det? Tänk om man sa: i Norge, Danmark och Finland har blinda punktdisplayer och vita käppar i mycket större utsträckning än i Sverige. En sådan skillnad skulle ju ingen finna sig i.

Perspektiv frågar:

Vad tror du att skillnaden mellan länderna beror på?

Lena Ridemar, verksamhetsledare, ledarhundsverksamheten, Sverige: När det gäller tillgängligheten för ledarhundsekipage är exempelvis Finland ett föredöme. När det gäller antalet ledarhundar handlar detta om den statliga finansieringen.

Hanne Beate Misund, ledare, Norges ledarhundförening: I Norge har fler synskadade önskat att få en ledarhund. Som jag har förstått det är det inte så lätt att resa med ledarhund i Sverige, och därför är det förmodligen färre som vill ha en ledarhund.

Ulla Jensen, administrativ assistent, Samarbetsförbundet kring funktionshinder, Finland: Högst troligt lagstiftningen. Det är lättare att röra sig med ledarhund i Finland, den är mer accepterad här hos oss. Vi behöver inte strida om vart vi vill komma och var vi vill röra oss. Samhällets attityder är bättre här.

Birgitte Lilletvedt, avdelningschef för rehabilitering och rådgivning på Danska Blindesamfundet: Vi tänker att man i Danmark har goda möjligheter att ha med en ledarhund överallt. Danska Blindesamfundet arbetar politiskt hårt för att säkerställa att tillgången på ledarhundar i det danska samhället är så stor som möjligt. Erbjudandet om ledarhundar som hjälpmedel är nära integrerat i våra övriga rehabiliteringstjänster, och det är ett nära samarbete mellan anställda som arbetar med rådgivning och undervisning för blinda och synsvaga och ledarhundsprogrammet. När du får din synnedsättning får du snabbt information och har möjlighet att utforska om en ledarhund kan vara ett relevant hjälpmedel.

Vilka är kriterierna i ditt land för att få en ledarhund?

Lena Ridemar, verksamhetsledare, ledarhundsverksamheten, Sverige: I Sverige har vi än så länge detta reglerat i lag. Man måste vara minst 18 år, ha en synskada som innebär avsaknad av ledsyn, ha behov av samt kunna använda ledarhund som förflyttningshjälpmedel, ha en stabil social situation, ha förmågan att ge hunden god omsorg och goda levnadsvillkor, samt vara bosatt i Sverige.

Hanne Beate Misund, ledare, Norges ledarhundförening: I Norge måste du ha en syn på en viss styrka. Man bör inte se längre än sex meter där de seende ser 60 meter. I framtiden kommer det att finnas mycket individuella anpassningar efter vilken ögonsjukdom individen har.

Ulla Jensen, administrativ assistent, Samarbetsförbundet kring funktionshinder, Finland: Man ska vara blind eller ha nedsatt syn, och ledarhunden ska vara till hjälp för att din vardag och självständighet ökar.

Birgitte Lilletvedt, avdelningschef, rehabilitering och rådgivning på Danska Blindesamfundet: Du måste vara blind eller allvarligt synskadad, ha en tillfredsställande rörlighet, ha en stabil social situation samt ha förmågan att ge hunden god omsorg och goda levnadsvillkor. Det finns inga speciella krav från myndigheterna för att du ska få en ledarhund. Ledarhundar i Danmark beviljas i enlighet med servicelagen § 112.

Motion om fler ledarhundar

Den 1 oktober lämnade de två riksdagsledamöterna Ann-Sofie Lifvenhage och Lotta Finstorp (båda M) in en motion till Socialutskottet om att erbjuda fler synskadade möjlighet att få en ledarhund. Motionen är fortfarande inte behandlad. Perspektiv kommer att följa hanteringen.