Alireza illustration

Signerat: Ljuspunkter i skyddsrummet

Krönika av Alireza G Alipour, styrelseledamot i Synskadades Riksförbund.

Som sexåring i Iran, mitt under brinnande krig, fick jag lära mig att läsa och skriva punktskrift. Engagerade lärare tog oss i hand och sprang med oss barn till skyddsrummen – men regletten (skrivdonet) skulle minsann följa med. Och vi gillade det, vi lärde oss och vi gjorde framsteg. Vi fick öva och för varje rätt vi hade fick vi taktila stjärnor i en särskild bok som vi tog med oss hem och visade. Vi började med kännbart i trä, skalade ner till figurer i böcker och bytte dem sedan mot äggkartonger med puttekulor i. När vi en solig dag fick vi var sin reglett att ta hem, då var vi hur lyckliga som helst.

När grannens tös lärde sig skriva A och B kunde också jag det, men hon tyckte min var häftigare. Jag fick därför visa henne så hon också kunde skriva A och B på punktskrift. När kusinen som är tre år yngre hade problem med en läxa kunde jag hjälpa henne; vi hade läst exakt samma bok och jag hade min gamla kvar, i just punktskrift. Granntösen och jag kunde till och med göra läxor ihop och flörta lite däremellan, för vi hade exakt likadana böcker, hon i tryckt text och jag på punktskrift. Så ja, hon var hos oss rätt ofta ...

När jag som elvaåring flyttade till Sverige var allt nytt och okänt. Min enda livlina var just punktskriften som jag hade med mig. När jag började skolan här kunde jag förvisso inte språket, men så fort jag fick ljuden klara för mig kunde jag läsa i första bästa punktskriftsbok. Resultatet blev att jag lärde mig svenska på fyra månader. Och idag är jag lycklig för att jag kan det som borde vara en självklarhet i välfärdslandet Sverige men som tyvärr inte är det. Vi rör oss snabbt på en väg som leder till att gravt synskadade barn blir analfabeter – inte för att de inte går i skolan men just för att de inte lär sig att läsa själva. Ljud i all ära och visst har vi öron, men det ersätter på inget sätt det egna läsandet. Känslan för språket, hur orden stavas och hur en mening ser ut i skrift får man bara om man läser själv, med ögonen eller fingrarna.

Lagfäst och erkänn punktskriften så att dagens gravt synskadade barn och morgondagens vuxna kan fortsätta känna den lycka och frihet det innebär att själv kunna läsa och skriva.

Vill du skriva för signerat i Perspektiv? Mejla srf.perspektiv@srf.nu eller ring 08-39 90 12