En man med mörkt kort hår, svarta glasögon och skäggstubb står framför en blå vägg. Bakom honom syns en gata och en cykelkärra med två passagerarplatser. Bilden är speglad mitt i. Texten ”punktskrift är nödvändigt” i punktskrift i nederkant.

Varma punkthälsningar från Kuba

Följ med Perspektiv till Kuba med den kubanska synskadeorganisationen som ciceron. Det är en annorlunda värld där likheter ställs mot skillnader.

Efter tio timmars stillasittande i en stol långt upp i luften är det inget annat än just en utmaning att resa sig upp, greppa situationen och ge sig ut i det okända som nu är verklighet. Planet har landat i Havanna och dörrarna har öppnats.

En flygplatsledsagare möter upp, vi växlar ett par artiga fraser på spanska och sedan steppar vi på. Marmorgolv överallt och min vana trogen undrar jag om omgivningen ser fin ut. Jättefint och rent, försäkrar min ledsagare och tolk Rosio medan vi tar oss fram till passkontrollen. Tjejen bakom disken kollar, bläddrar och säger sedan att hon ska ta bild på oss. Konstigt tänker jag, men bara att gilla läget.

– Har ni tagit med er stormar och det kalla vädret från Sverige? undrar chauffören och vår lokala guide Arash när vi är på väg till boendet. De syftar på att det bara är 18 grader och ganska blåsigt i Havanna den kvällen.

Installationen går bra men sova vill vi inte riktigt än. Även om hyresvärden har sina synpunkter på vädret vill vi låta fötterna röra lite på sig och guiden Arash erbjuder sig att gå med. Jodå, det blåser nog lite svag kuling, men vad gör det – vi är framme nu. En öl på en uteservering avrundar kvällen och till tonerna av Atlantens vågor somnar vi in efter ett långt dygn.

Förbi byggnadsställningar och till fots tar vi oss till den kubanska synskadeorganisationen ANCI:s lokaler. Havanna har vaknat till ännu en stormig dag och avgaserna tillsammans med allt ljud fulländar storstadens identitet.

Portvakten släpper in oss och förbundets administratör tar emot. Vi blir visade till ett konferensrum där president (förbundsordförande) Jorge Luis Cala Ledesma välkomnar oss och de artiga fraserna utbyts. Snabbt som ögat fylls rummet av hela ledningen och kindpussarna avlöser varandra. Små kaffekoppar dukas fram och sedan är vi igång.

Vi frågar och berättar för varandra, om oss själva, om Sverige och Kuba, om respektive organisation och om situationen för oss med synnedsättning i respektive land.

ANCI har cirka 31 000 medlemmar ur en befolkning på cirka 11 miljoner i ett land med väldigt knappa resurser. Organisationen är uppdelad i lokalföreningar, provinser, och samordnas nationellt av ett riksförbund. ANCI står för den uppsökande verksamheten, fördelar hjälpmedel till sina medlemmar, jobbar för att få medlemmarna i arbete och ser till att studiematerial finns tillgängligt för studenterna.

 

Gruppen står samlad framför presidentpalatset, Capitolium, som är en avbildning av Vita huset. På bilden syns ANCI:s presidium, cheferna för de olika enheterna och bibliotekspersonalen.

Staten bidrar till verksamheten och resten av medlen kommer från nationella och internationella gåvor. Just nu är det Norge och Nederländerna som man har ett tätare samarbete med. Kubanerna minns 1990-talet då Sverige och SRF hjälpte till, men på senare år har det inte varit mycket av den varan.

Jag berättar om hur vi arbetar internationellt och om vårt projekt i Nicaragua. Att ett land i Latinamerika finns med gör dem glada – men det är ju inte Kuba, kommenterar någon lite skämtsamt.

Skolan för synskadade barn får vi inte besöka utan regeringens tillstånd och det nationella rehabiliteringscentret är under renovering, men klart vi ska se verksamheter och få en helhet, försäkrar Jorge Luis Cala Ledesma.

– Vi ska göra allt för att ni ska känna er både hemma och informerade här på Kuba, säger han.

I slutet av mötet och när planerna är lagda för våra kommande dagar räcker vi över de små gåvor vi har med oss: en dalahäst, lite svenska älgar, några regletter och förstoringsglas. Behovet av hjälpmedel är stort, konstateras det. Låt oss hoppas att situationen lättar snart så att folk kan få det de behöver.

Nästa besök äger rum redan dagen därpå och går till det nationella informations- och kulturcentret. Norge har hjälpt kubanerna att bygga upp detta center som tidigare varit specialskola för barn med synnedsättning.

Här finns kurser i dataträning för skolelever och studenter, musik- och dramakurser, samt det nationella biblioteket med fokus på tal och punktskrift och även storstil. När punktskrivaren strular skriver man bokbladen på Perkins, ett jättejobb som kräver högsta möjliga koncentration.

Engagerad personal i biblioteket visar oss fram till och mellan hyllorna och berättar med största möjliga passion om både böckerna och jobbet. Ur en gömma kommer en taktil bilderbok fram och det gör mig verkligen glad i själen. När vi sätter oss tillsammans för att berätta om varandras länder på det här området är de väldigt tydliga med punktskriftens roll som en frihetens nyckel.

Punktskriften är ett obligatorium på Kuba för alla med synnedsättning oavsett synförmåga. Yngre som äldre uppmuntras att lära sig, alla utifrån sina förutsättningar. När vi berättar att punktskriften inte alls har den status som den förtjänar i Sverige blir de förfärade över hur barnen då ska lära sig läsa och skriva. Här har vi mycket att lära!

Vi berättar om MTM, om SRF som en gång i tiden byggde upp bibliotek och överlämnade till staten och om våra tekniska lösningar med appar där man kan låna för att läsa böcker hemifrån.

På besöket är ANCI:s ledning representerad då centret lyder under organisationens paraply. Vi berättar för varandra och engagemanget är så hett att också tolken och tillika ledsagaren Rosio tappar bort språken, vilket utlöser höga skratt och många hejarop.

När vi skiljs åt är det passionen och punktskriftens ständiga närvaro som upptar mina tankar.

Ett lokalt rehabcenter mitt i stan blir nästa planerade besök. I väntan på att det nationella centret renoveras klart ansvarar ANCI:s lokalföreningar för rehabiliteringen.

Deltagarna spelar domino som en del av den obligatoriska känselträningen, någon skär upp ananas och bjuder oss på, ett par kokar kaffe medan några andra tränar sig på att tända spisen som går på gas.

I det lilla köket i den förhållandevis lilla lokalen är det full aktivitet. Någon skriver en dikt medan en annan sjunger för oss när vi presenterat oss. De är nyfikna på Sverige och vi berättar om SRF. I habiliteringen berättar man att varje barn har sin egen coach och såväl barn som vuxna erbjuds orienteringsträning. Återigen lyfts punktskriftens viktiga roll och hur avgörande den är för självständigheten.

Det är Japan som hjälpt till med lokaler och utrustning här, vilket också syns på väggarna.

 Lokalföreningens ordförande övervakar verksamheten själv och är den som är spindeln i nätet. I ett hörn sitter en kille och digitaliserar ett litet arkiv medan grupper om fyra antingen spelar eller avlöser varandra i köket.

På rehabcentret är förbundsordföranden med, och givetvis är det speciellt för deltagarna att president Jorge Luis Cala Ledesma besöker dem oaviserat. En gruppbild, lyckönskningar och glada tillrop avslutar också detta besök. I bilen som kör oss tillbaka konstaterar Jorge Luis Cala Ledesma att det tagit lång tid med renoveringen, men för den skull kan habilitering och rehabilitering inte pausas.

– Det handlar om människors liv och frihet och det är inget som kan vänta.

 

Den legendariska baren La Bodegita del Medio lockade på 50-talet många kulturpersonligheter. Många skriver minnesord på väggen och det gjorde även Alireza.

Efter tre besök och många nya bekantskaper, insikter och erfarenheter rikare tar vi initiativ och bjuder ut ANCI:s ledning, cheferna på respektive center och den passionerade personalen på kulturcentret. Det blir en långlunch som förvandlas till en skrattfest, en glädjens och umgängets stund på ett av stadens bästa matställen.

Nu känner vi varandra lite mer och kan slappna av. Vi lämnar organisationspratet och knyter också djupare band. Resultatet blir en grupp på WhatsApp som ännu lever och ett löfte om att komma tillbaka.

I slutet av middagen och innan vi tar oss vidare till stadens bästa glassbar tar Jorge Luis Cala Ledesma till orda och påminner oss alla om vikten av det internationella utbytet. Han konstaterar att vi alla tillhör en och samma världsfamilj som har dörrarna öppna för varandra och tar emot varandra när och var det än gäller.

Om vi var fulla av förväntan när vi klev av i Havanna så är vi fullproppade med insikter när vi lämnar ön mot Europa igen.

Något strandhäng eller besök i andra historiska städer blev det inte, men det gör inget eftersom jag ju snart kommer att åka tillbaka för att fortsätta utforska ön. Lite mer spanska och färre blåsiga dagar ger bättre förutsättningar för att göra resten och även fortsätta träffa våra vänner på Kuba och inom ANCI. Jag är ju familjemedlem och dörren står öppen, alltså har jag lyckan på min sida.

Väl hemma i Göteborg saknar jag den glada stämningen, den ständigt höga och varierade musiken, spontandanserna och – ja, faktiskt också stöket under mitt fönster på nätterna.  

text: Alireza G Alipour foto: Rosio Trujillo