dam läser på telefonen sittandes på pinnstol

Vart tog medlemmarna vägen?

Medlemmarna är allt. Men vad händer i en förening när färre attraheras av det ideella i kombination med att medlemsbasen når en allt högre medelålder? Perspektiv kontaktade forskare och representanter från SRF:s alla led för att diskutera siffror, engagemang och vad föreningsformen betyder.

Trots att antalet medlemmar hade legat hyfsat stabilt under en längre tid kände ombudsmannen i SRF Halland, Ulrika Sonesson, att det var dags att testa något annorlunda. De undersökte kalendern och upptäckte att den årliga nysynskadeträffen i Norra Halland var i antågande. Tidigare hade inbjudningslistan gått via dels egna register, dels syncentralerna. Historiskt sett hade det fungerat någorlunda, ofta resulterat i någon enstaka ny medlem. Det var då Ulrika kom att tänka på ett tidigare evenemang föreningen anordnat.

Via något så enkelt och analogt som en annons i den lokala morgontidningen hade SRF Halland lockat till sig uppåt 200 besökare till det återkommande evenemanget Ögats dag. Ulrika kände att det var läge för konceptet att återanvändas. Förhoppningen internt var att kanske kunna locka uppåt tio personer.

Efter nysynskadeträffen 2019 kunde Ulrika och SRF i Halland konstatera att annonsen generat 30 besökare varav hälften valde att bli medlemmar.

Ungefär samtidigt gjorde sig Jan-Åke Hansson och SRF Blekinge redo för 2019 års inbjudningar till medlemsforum i Stockholm. Och efter att ha lyckats locka till sig anhöriga till synskadade, kunde föreningen konstatera att de varit med om den enskilt största medlemsökningen på över ett decennium.

Exemplena från Halland och Blekinge är lika positiva som sällsynta. Verkligheten inom Synskadades Riksförbund har på många platser istället varit av en annorlunda karaktär. Där präglas distrikt av ett allt mer sviktande intresse, en åldrande medlemsbas och, i vissa fall, vilande lokalföreningar. En som bekräftar den nedåtgående trenden är Anita Svenningsson. Som ledamot i förbundsstyrelsen, sekreterare i Jönköpings distrikt samt ordförande i Södra Vätterbygden har hon lyckats skaffa sig ett unikt perspektiv över SRF:s alla regionala nivåer.

– Får man vara lite dyster så tror jag det kommer vara svårt hålla i gång alla föreningar om vi ser 15 år fram i tiden.

Genom sitt 40-åriga engagemang i SRF har hon kunnat följa en nedåtgående trend med antal medlemmar och svårigheter med rekrytering till förtroendeposter.

– Det finns alltid någon förklaring till varför man inte kan engagera sig. Antingen är man för gammal, utan kunskap eller ser för dåligt. Och där har SRF en jätteviktig roll. För många är ett engagemang inom SRF deras första ideella roll. Då kanske vi borde ge lite enklare uppgifter inledningsvis, så att vi inte avskräcker det första vi gör.

Situationen med det sjunkande antalet medlemmar är inget unikt för SRF.

Forskaren Johan Hvenmark från Ersta Sköndal Bräcke högskola, har undersökt just medlemmarnas inverkan på föreningar och vad ett stort antal medlemmar kan betyda.

Och även om just SRF upplever ett sviktande engagemang menar han att det egentligen är alldeles för enkelt att hävda att svenskarna har blivit mindre engagerade.

– Det beror lite på hur man ser det. Ser man på befolkningen som helhet så har engagemanget fortsatt hålla sig stabilt där många föreningar faktiskt lyckas behålla medlemmar.

Men även om människors engagemang har hållit sig på en någorlunda god nivå är det många föreningar som de facto delar SRF:s upplevelse. Mycket av förklaringen till varför det är så här ligger i svaret kring hur vi engagerar oss.

– Det vi har kunnat se i forskningen de senaste decennierna är till exempel ökningen av den så kallade sms-aktivismen, säger Johan Hvenmark.

– Andra exempel är fadderskap, att skänka pengar på ICA eller hålla i slangen ett par timmar åt brandkåren. Där traditionen tidigare har varit: medlem i förening i kombination med efterföljande frivilliga insatser, har trenden gått mot uteslutande tillfälliga insatser.

I stället för ett fullskaligt ideellt engagemang började föreningar erbjuda möjligheten att aktivera sig via månatliga donationer utan något direkt inflytande. Och även om föreningar lockade fler människor resulterade insamlingarna istället i fler passiva individer. Genom att endast engagera sig ekonomiskt får man fördelarna med att vara medlem, men utan att behöva gå på årsmöten, sitta i styrelser eller bedriva föreningsverksamhet.

Kvar blir en finansiellt stabil organisation utan den mankraft som krävs för att i längden driva verksamheten.

I kombination med vikande uppslutning har föreningslivet de senaste tre decennierna utsatts för något så enkelt som konkurrens. I dag är föreningsformen inte det mest självklara. Genom företag, stiftelser och spontana sammankomster utövar människor sina intressen utanför den traditionella föreningsformen. Medlemmar blir till kunder. Förtroendevalda till stipendiater.

Johan Hvenmark tar sig själv som exempel.

– Jag älskar att klättra. Men för min del spelar det inte så stor roll om jag gör det genom en idrottsförening eller ett aktiebolag. Det viktiga är att jag får klättra.

Och i stället för ett ideellt åtagande i en lokal organisation fokuserar vi helhjärtat på punktinsatser. Musikhjälpen, Cancergalor, Facebook-insamlingar.

– Det är inte sämre per definition att en förening är större eller mindre. Allt handlar om vilket syfte en organisation har. Det kanske skulle fungera alldeles utmärkt att driva SRF som en stiftelse. Men ska man ringa upp en minister och framföra Synskadades Riksförbunds åsikter kan det så klart vara en fördel att ha ett stort antal medlemmar i ryggen, säger Johan Hvenmark.

En möjlig konsekvens av en allt mindre medlemsstyrd organisation blir en allt mer centraliserad maktbalans. Ledningen smalnas av och du som kund eller bidragsgivare blir beroende av beslut gjorda utan ditt direkta inflytande.

Så. Varför ska SRF vara en förening? Vad är poängen? Och spelar det egentligen någon roll vilken typ av organisationsform som SRF använder sig av om pengarna ändå fortsätter rulla in?

För Niklas Mattsson är det allt annat än tveksamt. Som förste vice ordförande i SRF vet han hur en massa kan ha inverkan på diverse beslutsfattare.

– Det handlar om att det blir svårare att driva reformarbete. Att påverka myndigheter eller skapa opinion.

I dag engagerar SRF 10 000 medlemmar, med ambitionen att nå 15 000 inom en inte alltför avlägsen framtid.

Trots att trendkurvan lutar åt fel håll pekar Niklas Mattsson på att själva nedgången även beror på medicinska framsteg.

– En positiv trend är att de som drabbas av en synnedsättning på grund av diabetes har blivit färre. Så det är faktiskt inte bara negativt.

Men precis som kollegorna i Halland och Blekinge har även han noterat trenden.

– Många frågar sig tyvärr ’What’s in it for me?’. Då är det viktigt att vi gör skäl för att bli medlem och engagera sig.

Trenden är liknande även hos ungdomsföreningen Unga med synnedsättning och även om SRF upplever ett fallande engagemang menar Niklas Mattsson att framtiden kan ljusna. Det gäller helt enkelt att finna alternativa vägar.

– Jag tror det är extra viktigt att ha relevanta aktiviteter för medlemmarna, säger han.

Som Kungsbackabo pekar han på just Halland som ett föredöme.

– Vi på SRF har tyvärr varit dåliga på att synas och där finns nog inget hemligt recept.

Han får medhåll av Anita Svenningsson:

– Kanske måste vi slå ihop lokalföreningar. Kanske måste mer administrativt arbete hamna på distrikten. I vilket fall fyller SRF en viktig funktion med kamratskap, inspiration och den kraft det innebär att få träffa människor i samma situation.

text: Peter Elvemo, illustrationer: Linnea Blixt