Annette står vid datorskärmen med händerna på tangentbordet. Hon vänder sig mot kameran och ler.
”Det känns roligt att gå till jobbet varje dag”, säger Annette Eriksson som har 20 minuters gångväg från hemmet till arbetsplatsen i Kinna.

Annette firar 40 år som synskadad

Redan som ung visste Annette Eriksson att hon ville hjälpa människor att utvecklas. Förskolelärare var målet. Drömmen grusades när hon som 17-åring blev synskadad. Idag drygt 40 år senare har hon som socionom och chef inom socialtjänsten hjälpt tusentals människor - en av många anledningar att fira, anser Annette.

Det blir inte alltid som man tänkt sig men det kan bli bra ändå. Det vet Annette Eriksson, erfaren enhetschef inom socialtjänsten i Marks kommun. Vid 59 års ålder känns livet som synskadad väl värt att fira – men så kände hon inte 1979 då hon miste synen.
– Jag gick första året på gymnasiet. Därefter tänkte jag studera till förskolelärare, men först ta körkort, tågluffa i Europa och jobba som au pair. Jag ville ut och upptäcka världen.

Istället ledde en urinvägsinfektion till att hon blev ordinerad sulfa, vilket utlöste en kraftig allergisk chock. Kroppen täcktes av kliande, vätskefyllda blåsor som lämnade öppna sår när de sprack. Annette blev behandlad som svårt brännskadad. I fyra månader svävade hon mellan liv och död på intensiven. Såren täckte även matstrupen och ledde till förträngningar och ärrbildning i strupen vilket gjorde det svårt för henne att äta. Hon tappade naglarna och förlorade synen.
– Jag var svårt sjuk i ett helt år. Därefter läkte det mesta, men inte ögonen, berättar Annette.
Idag efter ett 70-tal operationer, bland annat hornhinnetransplantationer, kan hon urskilja ljus och mörker på höger öga. På vänster har hon en protes.
Den smällen kunde ha knäckt de flesta, och visst var hon förtvivlad, men Annette hade inte varit Annette om hon inte snabbt lagt sig till med en strategi som hon hållit sedan dess.
– Jag bestämde mig för att synskadan inte ska vara ett hinder för mig. Jag ska göra ett bra jobb och utvecklas som människa ändå, säger hon.
Det har hon sannerligen lyckats med. Efter året på sjukhus gick hon en anpassningskurs för synskadade på Värendskolan i Växjö. Där fick hon prata med en kurator som var synskadad. Ett yrke hon inte känt till tidigare. För att bli kurator behövde man studera socionomprogrammet på Socialhögskolan.
– Jag förstod att socionomer hjälper människor genom samtal. Som socionom skulle jag med andra ord kunna hjälpa människor att utvecklas och det var det jag ville.

Hon tänkte också att hon kunde ha nytta av sin erfarenhet av att ha blivit synskadad för att hjälpa andra i liknande situationer.
– Personer vars livsresa vänts upp och ned, som kanske förlorat ett barn, blivit handikappade eller fått en sjukdom de behövde leva med resten av livet, säger Annette.
Under utbildningen fick Annette all kurslitteratur inläst på kassett och hjälp att orientera sig på skolan. Det var en förutsättning att få stöd och hjälp från andra för att hon skulle klara studierna.
– Ja, herregud vad många jag har lärt att syntolka och ledsaga, utbrister Annette. Jag har blivit väldigt bra på att be om hjälp.
Det är inte bara Annette som har nytta av att hon behöver hjälp ibland.
– När mina medarbetare skriver utredningar som jag ska fatta beslut om, läser de högt för mig. De säger att de lär sig skriva bättre genom att läsa högt för då hör de när de upprepar sig eller när det låter krångligt.

Som chef för 24 medarbetare på Vuxenenheten, som ingår i kommunens Individ och familjeomsorg, ansvarar hon för budget, personal och verksamhet.
– Vi möter människor som kämpar med missbruk, psykisk ohälsa och utsatthet för våld. Vårt jobb är att hjälpa dem till ett bättre liv, säger Annette som i maj varit enhetschef i 15 år.
Man skulle kunna tro att det är tungt och slitsamt att hjälpa människor som har det tufft, och ibland är det så, men Annette älskar sitt arbete. Hon som drömde om att jobba pedagogiskt med små barn och se dem utvecklas har fått göra mycket av just pedagogiskt utvecklingsarbete – fast med vuxna människor. Både klienter och personal behöver stöd och uppmuntran för att utvecklas.

Bildtext: Socialsekreterarna Lars-Ola Cimmerbeck och Victor Nilsen får inputfrån Annette Eriksson i ett utredningsärende.

Vi backar bandet ett par år till våren 2019. Annette skulle egentligen haft en gul sydväst på huvudet men istället bär hon svart hatt. Trots att den föregående sommaren var rekordtorr finns inga sydvästar i hela Borås. I famnen har hon en stor blombukett och ett diplom. Hon har just fått ta emot Sydvästenpriset, bland annat för att hon ”genom lyhördhet, humor och ett närvarande ledarskap får medarbetarna att känna lust att gå till arbetet”. I sitt tacktal säger hon lite oväntat att hon dessutom firar 40 år som synskadad. Vad menar hon?
– Jag firar att jag levt ett jättebra liv trots att jag miste synen. Jag har gjort karriär, blivit chef, har ett arbete jag trivs jättegott med och blir uppskattad för, jag har man och tre fantastiska barn och många goda vänner, säger Annette och ler.

Två år senare står det inramade diplomet på byrån i hennes kontor. Intill står en träelefant. Ser man efter upptäcker man elefanter lite varstans i rummet och elefanter finns det gott om även i hennes blåa hus och hem.
– Jag upplever elefanter som trygga djur med ett lugn som tilltalar mig, säger Annette som ridit elefant i Thailand.
Annette påminner faktiskt om en elefant till sättet. Hon känns trygg och utstrålar ett lugn som gör att man känner sig väl till mods i hennes sällskap. Hon har även andra egenskaper som gör henne väl lämpad som chef – och medmänniska. Kanske är hon född sådan eller så fick hon det med sig från sin uppväxt i en familj med nära och kärleksfulla band till varandra.
– Vi var och är fortfarande väldigt måna om varandra och talar om allt. Det gav mig en stark grundtrygghet.

Denna omtanke, tillit och öppenhet har hon fört vidare till arbetsplatsen. Det är förmodligen därför hon ser svårigheter och problem som potentiella utvecklingsområden.
– Jag har en drivkraft att förändra och utveckla tillsammans med andra. Vi är ett team och jag en lagkapten. Min uppgift är att hålla riktningen och skapa grunden för att tillsammans åstadkomma den helhet och dynamik som driver verksamheten framåt.
Annette ser gärna att folk har olika bakgrund och erfarenheter. Hon är inte rädd att anställa folk med synskada eller andra funktionsnedsättningar.
– Man behöver ha rätt utbildning, men det viktigaste är att man har en bra personlighet för att arbeta med människor och där spelar inte funktionsnedsättningar någon roll, säger hon.
Genom att delta i nätverk, konferenser och utbildningar visar hon att synskadade kan ha det arbete hon har och att det fungerar bra. Annette sitter även i styrelsen för SRF i Marks kommun. Hon är öppen och orädd. På jobbet får hon ofta höra att hon är tydlig och inkännande.
– Jag är bra på att göra mina medarbetare delaktiga och fånga in deras tankar och idéer samtidigt som jag gärna delar min kunskap och erfarenhet kring bra sätt att leda och fördela arbetet på.
Även i mötet med klienterna kan hennes funktionsnedsättning vara en fördel.
– Just beroendet av andra skapar gemenskap och ömsesidighet. Jag behöver kollegor och familj för att hantera olika saker på grund av min synskada och de behöver mig utifrån den människa jag är, säger Annette.

Det var tillfälligheter som gjorde att Annette blev enhetschef. När hon var klar med utbildningen 1986 fick hon jobb som socialsekreterare och fick ”jobba med allt”, som att utreda barnavårds- och vuxenärenden, familjehem, ekonomiskt bistånd. 1995 fick hon tjänst som kurator på Syncentralen i Borås. När hennes chef blev sjuk fick Annette ta över. Efter elva år kände hon sig färdig med Syncentralen och sökte en tjänst i Marks kommun med uppgift att samordna skolor och socialtjänst. När det var gjort erbjöd sig Annette att gå in som socialsekreterare men då behövdes en vikarie för chefen på Vuxenenheten.
– Ett år senare fick jag fast tjänst som enhetschef, det är nu 15 år sedan, konstaterar Annette.

Trots att Annette förlorade synen i unga år och har ett krävande jobb framstår hennes liv nästan som en dans på rosor. En mer positiv och glad person får man leta efter.
– Mina kollegor vet nog inte att jag ibland sörjer min förlorade syn. Jag tillåter mig att känna sorg och sedan resonerar jag med mig själv och lägger i vågskålen allt jag kan och har, allt jag gläds åt. Jag vet att jag kommer ur sorgen och hittar kraften igen. Den vissheten är min styrka.
Det mesta hon drömde om som ung har hon lyckats förverkliga. Alla resor hon gjort med maken och familjen: Bali, Peking, Tunisien, Marocko, och många länder i Europa. Hon har tågluffat i Italien och en tågluff till Frankrike står på tur, bara coronarestriktionerna lättar.
– Jag drömmer om att resa till Australien och Mexico framöver, säger Annette och tillägger:
– Jag skulle inte vilja vara utan den erfarenhet som synskadan gett mig. Även om det ibland är påfrestande har det berikat både mitt och min familjs liv. Att leva tillsammans och lösa saker ihop har betytt jättemycket för mig. 

Annettes tips till arbetet du trivs med:
• Fundera över hur du är som person och vad som intresserar dig. Det finns begränsningar men har man ett starkt intresse kan det finnas yrken där man får ägna sig åt det.
• Det är viktigt med utbildning för att kunna konkurrera och komma vidare.
• Var beredd på att arbeta hårt, man får ingenting gratis.

Om Sydvästenpriset
Sydvästenpriset delas ut för att uppmärksamma och premiera chefer som verkar för ett hållbart och kvalitativt ledarskap inom välfärdsområdet i Västra Götaland. Annette fick 2018 års pris. Motiveringen löd:
• För att Annette alltid har verksamheternas bästa i fokus och förmåga att växla mellan individ- och helhetsperspektiv, vilket leder till nöjda brukare och väl använda resurser.
• Hennes klokhet gör henne till en bra kollega och samverkare, både internt och gentemot övriga samarbetspartners.
• Genom lyhördhet, humor och ett närvarande ledarskap får Annette medarbetarna att känna lust att gå till arbetet.

Om Annette
ålder: Fyllde 59 år den 1 maj 2021, samma dag som hon varit enhetschef i 15 år.
yrke: Socionom och enhetschef på Vuxenenheten i Kinna.
bor: Blått hus i Kinna med mycket fruktträd och bärbuskar.
familj: Maken Stig-Åke och tre vuxna utflyttade söner.
senast lästa bok: Galgbergets väktare av Anna Jansson.
egenskaper jag uppskattar hos mig själv: Jag är lösningsorienterad, kreativ och orädd – eller snarare modig.
egenskaper jag uppskattar hos andra: En utsträck hand, att kunna dela med sig.
favoritcitat: ”Vi sover på saken.”
gillar att: Se på fotboll med min familj. Träna yoga och qigong, läsa och resa.

text & foto: Anna Rehnberg